Sista året! Sommarbröllop 2008 tuffar vidare.

Nu ljög jag ju... Det var bara 16 månader

Hedebris och Snitte

Jo vi hade definitivt en paus *asg* från 1991-2003 hoho

Vi blev tillsammans när jag var 15 dvs 1990 och det tog slut -91, sen har vi strulat, jämt jämt jämt, trots pojkvänner till mig, flickvänner till honom, inget har kunnat hålla oss ifrån varandra men vi har ändå inte kunnat vara tillsammans (pga honom mest, hans principer och hans rädsla för kärlek, suck)

Så när jag blev gravid m Emil så var det helt självklart för mig att nu förändras livet lixom, jag hade ju innerst inne drömt om detta och hoppats på detta för jag VILLE HA BARN med honom och ingen annan och tänkte att jag får vara ensam med mitt barn för jag vill inte ha någon annan man.

Mkt riktigt. Daniel flippade ur totalt och blev vansinnig, försvann, vägrade ha m mig att göra, ringde när han var skitfull och var helt utom sig, visste inte vad han ville, vad han skulle ta sig till. Han blev tillsammans m en kvinna som redan hade barn och bodde hos henne i ett år, ringde dock ändå varje gång han var full. Det borde göra mig skitarg att ens tänka på men jag vet att han inte hade känslor för henne alls (däremot tycker jag det är hemskt att han fanns i flickans liv i ett år och sen klippte helt med kvinnan för att vara med mig).

Iallafall så flyttade han ifrån henne och vi inledde en "relation", vi blev INTE tillsammans men vi var ett par ändå på nåt vis, haha.. Gjorde allt sånt där som man gör tillsammans, vi storhandlade tillsammans, han bodde hos oss mer eller mindre hela tiden osv...

Sedan hände det en massa andra grejer, som faktiskt GÖR mig arg och som jag inte pallar tänka på men han flydde en gång till den jä..la mesen (rent ut sagt) och då träffade han en yngre liten blondin som han verkligen trodde sig vara kär i, den dumskallen...

Iallafall när DEN lilla flingen var över så inledde vi ännu en gång vår relation men denna gång släppte jag honom inte inpå mig, jag höll en viss distans eftersom jag såg det här mönstret med att han flydde så fort det verkligen kändes allvarligt och seriöst. På midsommarafton 2003 sa jag till honom att jag inte orkade ha en oseriös relation mer och att jag ville gå vidare.

Jag hade faktiskt gått vidare ( i rent självförsvar och redan två månader innan inlett en liten internetromans) och var mitt uppe i en SUPERHET grej med en marinsoldat från Skottland.

Daniel började bete sig helt desperat, han ringde jämt, han ville umgås hela tiden, han försökte allt för att få mig på fall och jag vägrade låta mig påverkas. Jag var trevlig och glad mot honom och vi umgicks men INGET sexuellt över huvud taget.

I slutet av juli var vi på en fest tillsammans hos gemensamma vänner och alla var helt chockade över Daniels beteende. Alla som vi inte ens träffat på många år förundrades och flera kom fram och frågade mig lite försynt vad sjutton det var med DAniel och sa att han hade koll på mig hela tiden och verkade helt nervös (han gjorde allt för att jag skulle se honom).

Jag höll på att sms:a med soldaten hela kvällen i princip. Daniel misstänkte nog nåt men han visste inget men han var helt ifrån sig och gjorde allt för att få min uppmärksamhet.

Då marinsoldaten skulle komma och hälsa på mig om en vecka (detta var i juli 2003) så ringer Daniel en kväll (efter att jag fått mkt underliga sms kvällen innan som inte var HELT tydliga men som jag tolkade som att Daniel menade att han ville något allvarligare, och efter ett 9 timmar långt telefonsamtal där vi går igenom i princip allt som hänt mellan oss genom alla år, där jag fick ur mig ALLT som gjort mig så jä..la arg, ledsen, besviken osv och han förklarat ALLT han gjort och varför (även om han själv inte visste varför han gjort allt) så avslutar han med att säga att han inte kan leva utan mig, att han varit så dum som inte fattat och att han alltid haft nånstans i huvudet att det skulle vara så lätt om det var han och jag men att han ändå inte vågade/klarade av det och att han därför försökt hålla sig arg/negativ gentemot mig för att inte känna hur mkt han kände för mig och därför flytt varje gång han känt att vi skapat för mycket med varandra och det känts för allvarligt och starkt (därför har han ju alltid flytt in i armarna på någon annan för att inte behöva känna eller tänka).

Iallafall så sa han att han inte ville vara utan mig en enda sekund till i sitt liv, att han vill bli gammal med mig och ha fler barn med mig och så friade han

Haha, inte exakt den vändning jag hade väntat mig för hade gett upp på honom nästan!!!

Det var bara att höra av sig t marinsoldaten och säga, jag är hemskt ledsen men du kan inte komma...

jag berättade om honom för Daniel där i telefonen och han blev helt tyst. Han sa att det hade svartnat för hans ögon och han höll på att spy (åååh stackarn ) och sen blev han mkt osäker och frågade om jag kände att jag ville träffa honom iallafall.

Jag frågade om han hade tyckt det var ok? Han sa att nä det tyckte han inte, han skulle troligtvis inte stå ut och han skulle vilja komma hem t mig och slå ner honom men han kände inte att han kunde ställa några krav eftersom han hade strulat under så lång tid och vägrat fatta, så han sa att om jag kände att jag behövde träffa honom för att vara säker på oss så kunde han inte neka mig det.

Självklart träffade jag honom aldrig. Tänker på det ibland men va f..n. Jag visste ju vem jag ville ha

Jo, Daniel som betett

Jaha, blev det DÄR en novell eller, hoho...

Sen sparade vi ju ingen tid, haha...

Vi ville ju ha ett barn till så fort som möjligt så när jag hade ÄL nästa gång så jobbade Daniel i växjö. (han jobbade borta i veckorna då) och jag hade ÄL på onsdagen.

Tog tåget upp på onsdag förmiddag, gjorde Alice, fniss och sen åkte jag hem m Daniel på fredagen. Var riktigt romantiskt. Vi bodde i en röd liten stuga precis vid en sjö.

Grejen var bara den att jag tror att hon redan var gjord då, lilla Alice, haha... Vi hade sex på måndagmorgonen oxå och jag hade nog min ÄL lite tidigare än jag brukade den månaden, så resan var säkert helt i onödan men det var ju mysigt så det gjorde ju inget

Men hon var iallafall VÄLDIGT planerad.

Sen blev Ivan till, helt oplanerat, haha... När Alice bara var 3 månader lixom. Lite av en chock (men även det var faktiskt önskat hos mig, jag blev såååå glad, ville ha två tätisar)

Ina vad UNDERBART... Härligt att få till det...

Jag väckte faktiskt Daniel inatt, haha...

Tror att han var lite halvsovandes i början Sedan fattade han inte ens att han hade sovit haha... När jag sa (efteråt)-förlåt att jag väckte dig, så sa han, -vadå, hade jag somnat *asg* -Ja, du hade sovit i två timmar

Det var mitt i natten och han var riktigt förvirrad. Gulle...

Suck jag är sååå otydlig... jag väckte honom alltså för att jag ville ha sex *asg*

usch ja

det är INTE en resa jag hade velat göra om! FAttar inte hur vi orkade när jag tänker tillbaka, men som tur är så är vi klara med allt det där och lever nu ett helt stadgat "svensson"-liv

Pumpkin

Glömde ju säga att jag hade oxå varit skitbesviken om jag var du (just för att Lasse visste men inte sa nåt).

Å andra sidan så måste det kännas skitjobbigt för honom. Det finns ju en anledning till att han inte har berättat!

Om DAniel inte velat ha mina föräldrar här och varit irriterad och tjurig (säger inte att du är tjurig ) över att jag hade dem här så hade jag blivit så jä..la arg, ledsen och besviken för det är ju mina föräldrar lixom!

Fattar du hur jag tänker.

Jag menar att han ska ju inte ens behöva vara "rädd" eller känna obehag inför att berätta frö dig att hans föräldrar ska vara hos er.

Ni borde prata om detta på ett lugnt sätt om det går. Förklara och var mkt tydlig med att du inte tycker illa om hans föräldrar utan att det beror på annat (jag har nog inte förstått vad det beror på). Var det just denna gången för att du haft det jobbigt och det hänt mkt precis innan denna helgen? Eller känner du så här alltid när de ska komma?

Hur är Lasse när det gäller dina föräldrar? Skulle han visa ogillande eller vara negativ när de kommer och hälsar på? Känner du att du måste dölja för honom hur länge de ska stanna osv. Hur hade du känt OM du hade känt att han inte ville och du var tvungen att "smyga" med hur länge de skulle stanna.

Alltså jag är INTE ett dugg fördömande utan försöker bara få dig att se det helt och hållet från andra sidan, för det är nog inte lätt att vara Lasse.

Mammor och deras söner du vet... Det ÄR speciellt! Självklart vill han bli lite uppassad av sin mamma, men det är dig han lever med och vill dela allt med.

Är hans föräldrar "jobbiga" på nåt vis? Tror du inte att du skulle kunna säga ifrån liiiite fint/snällt till hans mamma så att ni kan trivas allihop, eller om du kan känna att det är ok och slappna av och tänka att det är för allas och husfridens skull! Det ÄR ju trots allt bara några dagar och sen får du ditt hem för dig själv

Typiskt att det skulle vara just denna helgen när du verkligen behöver få vara ifred och älta och få slappna av, men det är ju sån där typisk otur

styrkekramar

hahahhaaaaa

DET ÄR NOG INTE LÄTT ATT VARA LASSE

menade såklart att det inte är lätt att vara han i just DENNA situationen, en pojke klämd mellan MAMMA och kvinnan han ÄLSKAR.

Usch stackars Lasse

Pumpkin

alltså du förstår att jag inte alls skyller nåt på DIG va??? *orolig* Vet att du har jättemycket att tänka på just nu!

Menade bara att gå lite längre och försöka se anledningen till VARFÖR Lasse försökte dölja för dig hur länge de skulle stanna.

Sånt där m familjer är så hyperkänsligt och superjobbigt!!! Jag har ju oxå en massa skit när det gäller sambon o vissa i hans familj.