Åh... störande. Jag blir så himla besviken när min gör så. Precis som du skriver, det där med kyssarna och gensvaret, man känner direkt om han är off o då blir jag också riktigt le.
Vad gör han nu, sover??
Jag tycker inte du är fånig. Jag hade gått o satt mig vid datorn eller hade jag tjurat till o frågat vad problemet var. Sån är ju då tyvärr jag. Ett sjuhelsikes humör o öppnar munnen illa kvickt innan jag både har hunnit tänka eller han huniit agera.
Sov så gott Pumpkin!
Anne: Nej... det är ännu värre om man själv tagit initiativet. En liten känsla av osexighet och otillräcklighet.
Usch, sådana där småsaker kan sänka självförtroendet rejält, vet det kanske är lite fånig egentligen... men det är bara så att det gör det.
Blir man sänkt så är allt svart/vitt, tro mig jag vet.
Jag är mer för kvällssexet, men jag orkar inte alltid och vill sova och avvisar... fast givetvis så tycker jag ju att jag gör det på mitt eget schyssta sätt (säääkert bah!!)
Känslomänniska här också, jag tjuter ju för allt.
Har nog också den bilden av att mannen ska vara "kåt, glad o sugen för jämnan". Så är det dock inte här o fy f-n vad svårt jag har att acceptera det ibland.
Varför är man så otroligt trångsynt? För när jag vänder på det o ser till mig själv så vet jag ju att fast jag inte orkar just när han vill så betyder det ju inte att han är oduglig, osexig eller ngt annat korkat... men så fort det gäller mig, då blir jag skit kinkig!!
Vem kan låta bli en liten scen... dramaqueen som man är 
Vaddå, lite ska det väl få svida för dem!?!
Anne det gör han, så får du inte tänka.
Men jag är med dig... själv tänker jag på hur "piffig" o fin jag alltid var i början. Nu har jag f-n drunknat i "sköna-bekväma-kläder-träsket" o hur sexigt är det? Kanske inte så konstigt om han inte är på jämt.
Sen har jag en liten knepig tävling med mig själv. JAG ska liksom inte ta initiativet, vet inte men på något sätt har jag vänt det till att det är som ett nederlag för mig. Han ska liksom vilja ha MIG hela tiden, få jobba lite för mig. Helt sjukt patetiskt men det är något ont mönster jag hamnat i och inte vet hur jag ska ta mig ur. Som att jag inte njuter lika mkt när jag fått kämpa lite för det... åh, varför är man sån?
HAr du ingen gräddbulle hemma i kylen eller något då!?1 
Oroa dig inte, ni planerar ju för tusan bröllop o allt, har nyligen köpt nytt hus (det hade ni väl va!?!) för mig är iaf det tecken som pekar på att han vill leva med dig...
Jo, haha borde ju inte vara svårare än så. Jag försöker mig på det ibland o då lyckas jag ju rätt så bra, men men... jag vill att han ska vilja ha mig först (så sjukt barnslig o krävande är jag 
)
Haha, då får vi lyssna på "åldermannen" då, brukar vara han/hon som bestämmer i byn o ska vi då betrakta detta forum som våran by (blr vi göra med tanke på all tid vi lägger här) så får Anja och jag bara lyda o sova.
Godnatt på er tjejer o Anne... tänk inte mer på det här nu utan följa Anjas råd, bara att hoppa på ju
Kram på er!
