När någon saknas... (möjligtvis OT)
Jag antar att det finns en hel del av er där ute som har mist sin mamma, pappa, ett syskon eller någon annan närstående.
Min mamma gick bort hastigt 21 februari 1996. Det går inte en dag utan att jag vill ringa henne och berätta något. Jag skulle ge vad som helst för att ha henne sittandes vid honnörsbordet på min stora dag! Jag vill prata med min älskade mamma om alla planer jag/vi har inför bröllopet... GAHHH, man kan bli tokig för mindre!
Jag är 33 år! Ska man då känna ett sådant behov av sin mamma?!? Jag menar: navelsträngen är ju klippt för ganska så länge sedan...
Hur känner ni andra? Hur klarar ni er när längtan blir för stark?
