trappa ner på antidepressiv medicin

Tack för svaren. Än så länge känns det bra för mig. Känner mig nog på ngt sätt lite mer levande liksom... och gråter mkt mindre än jag gjort annars.

Ja visst är det bra att mediciner finns... är mkt glad att de fanns där när jag behövde dem. Men också mkt glad att det verkar som att jag kanske klarar av att leva utan dem också. Jag trappar ner i lugn takt enligt vad min läkare tycker, så det känns tryggt och bra. Är däremot mindre imponerad av hur psykvården fungerade när jag mådde som sämst... var bl.a. hos en kurator som sa att hon trodde att jag mådde dåligt för att jag inte hade någon pojkvän. Är det verkligen rätt sak att säga till en ung tjej som mår dåligt?? Typ "skaffa kille så ska du se att det blir bra lilla gumman".

Första gången mamma ringde psykvården för att prata med dem om hur jag mådde (jag låg bara på sängen och stirrade in i väggen eller grät, hade ingen aptit etc.) sa de bara att "din dotter är inte deprimerad". Det sa de pga att mamma berättat att jag nyligen kommit hem från en endagarsfestival, och att jag nu mådde ännu sämre än innan jag åkt iväg dit. De menade att "om man kan gå på festival så är man inte deprimerad". Hur kan de sätta diagnos bara sådär på telefon? De visste ju inget om hur otroligt dåligt jag mådde under den där festivaldagen, att jag bara ville dö och inte kunde uppskatta något runt omkring mig.

Tack, fru Fjäder. Det är ingen fara alls nu, det här var nästan tio år sen nu... men kom att tänka på de där oseriösa människorna nu när jag skriver om det här.