Jag är tveksam till det där med att man är "mentalt otrogen" när man drömmer om nån. Jag drömmer om att jag plockar på mig grejer eller "hittar" saker, men jag känner mig inte som en mental tjuv. Jag tycker inte man kan ta moralisk ansvar för alla tankar och drömmar man har. Det räcker med dem man agerar på.
Det kanske inte är så strategiskt, däremot...
Lycka till, båda två.
Det gör de.
Tror jag.
En förflugen tanke eller en liten flirt eller en kortvarig förälskelse tänker jag inte offra kärleken för, (förutsatt att han fortfarande behandlar mig som nummer ett).
"Mental otrohet" tycker jag är flum.
För det första är det jäkligt svårt att bevisa, jag menar var går gränsen?
För det andra, varför inte ha sex i så fall, rakt av, bli av med nyfikenheten och frustrationen, man har ju ändå redan varit otrogen redan då man kände sig lockad?
För det tredje, vill man verkligen ha en partner som har så lågt sexuellt intresse så att han på ett helt liv aldrig får en sexuell tanke av nån annan än sin partner?
Hur många sexuella tankar får han då av sin partner?
Nej, ärligt talat, trohet är inte att man aldrig har råkat hamna i frestelse, trohet är ett val man gör, att inte falla för frestelsen.
Jag håller med om att det är bättre om den första flyktiga stimulansen inte får blomma ut till en förälskelse. Men jag skulle absolut inte definiera det som otrohet.
Om nån säger "han var otrogen mot henne" tänker jag absolut inte på nån som flirtar lite på kontoret. Tänk er:
- Vad var skälet till skilsmässan?
- Han skrattade åt kollegans dåliga skämt.
Eller:
-Han sa att skulle ha velat ha sex med Courtney Cox.
Jag tror att de haft sex, grovhångel med petting åtminstone, eller snuskiga telefonsamtal eller mail.
Jag håller med dig Jema, när det gäller riktig otrohet, men jag tror inte på att dömma nån för något de inte gjort.
