Mamma är så svag och ledsen!!

Åh tack... Vad ni är snälla!

Ja, jag kan inte hålla med, er båda, mer. Denna process har pågått i 3 år till jul, och hon väntar fortfarande på att hon ska "bli redo". Men den dagen kommer ju inte av sig själv.

Jag känner mig stark, mycket tack vare just mamma och pappa. Jag har lyckligtvis fått utrymme att utveckla min självkänsla, och för det är jag tacksam (min storebror är inte lika framåt och bor på stödhem. Lite trasigt är det ju i alla familjer).

Att se någon gå och må dåligt, bli trampad på och leva i gråa rutiner är påfrestande. Och som "barn" kan man inte hjälpa på det sätt man vill.

Det känns som man ser så många i "mammagenerationen" som fastnat i livet? Och det är inte kul att se... Var kan man vända sig, och hur kan man hjälpa?

Anna! (annaochhenrik) jag känner igen mig SÅ i det du skriver. Nära kollaps var jag redan i somras, och tankarna snurrade och snurrade endast kring mamma och familjen! Hon tog upp allt med mig. Jag fick veta hemligheter en dotter inte ska få veta och bördan var minst sagt tung att bära.
Under hösten har jag jobbat med mig själv, och de känns som jag håller mig över vattenytan. Men dipparna är hemska. Och ingenting har ändrats med min mamma. Det är så FRUSTRERANDE. Varför vill en människa inte släppa taget, i en situation som är så UPPENBART destruktiv??? När det pågått TRE ÅR!?

Det är skönt att veta att jag inte är ensam i situationen. Tyvärr också. Men det är skönt att höra att problem har lösts förr..

Åh vad skönt det låter. Du måste vara stolt över din mamma. Och hon över dig!

Jag önskar, önskar, av hela mitt hjärta!