Problem i förhållandet

Hej Anders,

Jag tror att du gjorde helt rätt! Låt saker och ting lugna ned sig och låt henne hämta andan (och känna att hon saknar dig). Det var ju urgulligt av dig att ge henne en fin present men kanske blev hon nervös, stressad etc. för att hon tyckte att den var dyr och så "kom det ut" fel. Man kan ju låta arg när man kanske bara blir lite nervös över till exempel ekonomin.

Att ha varit tillsammans i ett halvår är lång tid. Jaja, folk har varit tillsammans i 60 år men även de hade varit tillsammans i sex månader en gång.

Att leva i ett förhållande med någon i massor av år är på ett sätt rätt enkelt. Man vet var man har varandra och hetsar inte upp sig så mycket. När man fortfarande håller på att bygga upp en relation så kan, till synes, små grejjor bli stora gräl. Ni kanske tryckte på knappar hos den andra som ni inte var medvetna om.

Jag tycker att det är taskigt av henne att säga att hon stör sig på saker hos dig. Det är inte alls säkert att hon gör det (prata om det nån gång när ni inte är arga) hon kan ha sagt så av massor av andra anledningar, dumma saker som man säger när man grälar.

Mitt tips till dig är att ha en bra och trevlig vecka. Se till att göra saker som stärker DIG! Du kommer att ha massor av mer energi att lägga på ert förhållande och hon kommer se att du är en kul kille som inte sitter hemma och deppar ihjäl dig.

Om jag var du så skulle jag nog höra av mig till henne en gång den här veckan bara för att se att hon mår bra. Om hon har det extra jobbigt nu med jobb och plugg så kommer hon säkert att uppskatta att veta att du finns där för henne.

Det här blev ett väldigt långt och svammligt svar

Jag tror att om ni jobbar på er relation så har ni alla goda förutsättningar i världen att komma över de

fortsättning:

Jag tror att om ni jobbar på er relation så har ni alla goda förutsättningar i världen att komma över det här och leva lyckliga tillsammans.

Lycka till och deppa inte!

I fortsättning prata mer, ha små möte en gång i månaden där manärligt och uppriktigt får säga vad man tycker och vad som är viktigt för vem.
På dessa får man prata klart och man avbryter inte.
Man betonar vikten av att säga vad som stör när det stör och inte vänta till bomben smäller.

Sen är det ok att gräla ibland, det måste man, man testar sg själv och varandra.
Att man är oense betyder inte att förhållandet är skit.
Jag tycker det är vettigt att hon får hitta sig själv lite, det kanske är nåt helt annat som är problemet i slutändan.
Ge henne en vecka och sen se vad som händer.
Lycka till...

Tack så mycket för era svar! Det känns lite lugnande att höra era visdomsord.

Det jag uppmärksammat mig på är hur otroligt osäker hon blev på sig själv och hennes känslor just på vår halvårsdag. Eftersom jag är hennes första pojkvän, så är detta något helt ovant för henne. Just att hon upptäckt att hennes "ny kärlek" inte håller längre, utan nu måste vi lära känna varandra på ett djupare plan.

Detta, kombinerat med allt annat jag skrev, har fått henne otroligt förvirrad, ängslig och hela köret.

Innerst inne så tänker jag att, detta är inget man gör slut helt och hållet för i slutändan. När hon lugnat ner sig, och hunnit ikapp med sig själv efter allt plugg och jobb, så tror jag att hon kommer känna att hon saknar mig och hela köret.

Lite skvaller är även att jag är god vän till en av hennes väninnor. De hade pratat idag, och min flickvän hade inte sagt något illa om mig alls, och inget som antydde att hon funderade på att göra slut med mig. Så det känns väldigt skönt det också!

Om man ska titta lite på den negativa sidan, så är det ju bara det att jag är rädd att hon ska ta vårt förhållande som en orsak till varför hon varit utbränd. Det är ju lättare att skylla på det som ligger en närmast.

Men en sak också är att, när vi träffades idag för sista gången innan vår paus börjar, så var hon väldigt nervös, log hela tiden, blev en del långa kramar, och puss. Så jag tror hon, nu redan efter 2 dagar, känner att det kanske gick lite väl snabbt att säga att man funderar på att göra slut.

Ett långt och klyddigt inlägg! Hoppas ni kan skriva lite tankar och ideér!

Tack på förhand!

Jag kan bara se till mig själv men när jag är trött och har alldels för mycket jobb och skola på samma gång blir jag allmänt grinig, orkar inte umgås med andra och värst av allt är att man så lätt gör sig osams med de man tycker om.

Kanske var det något som bara fick bägaren att rinna över, speciellt när hon inte fick det stöd hon ville från sin mamma och så fick du ta allt som hon behövde få ut. Och då är det så lätt att brusa upp och säga saker man inte menar, allt är så stort i stundens hetta.

Sen om hon inte haft något riktigt förhållande så kan det ju vara svårt att gräla på riktigt, andra relationer man har lämnar man ju bakom sig om man kommer ihop sig ordentligt, att inte varit med om att den andra står kvar, fast man är arg kan också vara skrämmande.

Men jag tyckte det var bra att ni tog en liten andningspaus, så ni båda får längta lite och hon kan tänka över vad som skett, och att längta lite... Lycka till!

Jag kan också relatera till när allt blir överväldigande jobbigt och man är allmän frustrerad. Det är viktigt att prata om jobbiga saker när de dyker upp och inte hålla inne för då sväller de under lock. Sånt tar tid att lära sig, att förhållandet tål att man säger som det är. Det här med paus kan ibland vara bra men personligen är det mest en sådan sak jag brukade säga när allt kändes som kaos och jag mest ville ha paus från _mig själv_. Då kändes det riktigt skönt med en älskling som hörde av sig, skickade små meddelande, blommor och älskade på avstånd. Man kan underhålla vi känslan på distans och jag tror det är viktigt om hon har lätt för att ta till sig negativa tankar och oroa sig som så många tjejer gör när de är osäkra. Man kan ju inbilla sig att man inte är älskad om man inte får bekräftelse ibland.
Jag tror hon behöver veta att du älskar henne, väntar, längtar och verkligen vill ha henne tillbaks.
Lycka till

Jag tycker att du har gjort rätt... Det första stora bråket och det blev för mycket för er båda.. jag tror hon kommer att inse att det bråket ni hade är inte det värsta.. Du har i alla fall varit rättvis och snäll och försökt at hjälpa henne... jag önskar er all lycka och hoppas verkligen att allt blir bra...

Hallå allihopa! Här kommer en update!

Vår paus tog slut efter ca en veckas tid. Hon kände att hon saknade mig så sjukt mycket, och att när jag förklarade för henne om hur nykärlek försvinner efter ett tag, så blev hon genast bättre.

Sen hände det otänkbara, vi gjorde slut för 2 dagar sen.

Förklaringen till detta är följande:
Jag märkte på henne att något inte var rätt, att hon var distant och inte alls på "mys" humör så att säga. Jag förstod att detta handlade om hennes känslor.

Hon säger till mig att hon älskar mig otroligt mycket, och att allt med mig är helt underbart, och att hon älskar att vara med mig. Men på senaste (sen pausen) så har hon känt att intimkänslan, att kasta sig över mig, inte funnits där.

Jag hade en liknande svacka några månader in i vårt förhållande, och den gick över för mig efter ett tag. Men det är svårt för mig att hela tiden förklara för henne vad som händer och hur hon ska hantera det. Detta är något hon måste upptäcka själv.

nu när vi gjort slut så talades vi vid som en "avslutning" så att säga. Där sa hon mycket som fick mig att undra. T.ex. Att hon ville att vi skulle höras vid, för annars skulle hon undra var jag var, hur jag mådde och att jag inte tänkte på henne alls. Hon sa även att hon kommer sakna mig, osv.

Jag fick inga hintar heller på att det är slut för alltid, utan det är liksom 50/50 på något sätt, då hon helt enkelt inte kan vara i ett förhållande just nu när hon mår som hon mår, och det fick jag självklart acceptera.

Så det jag tänker nu är att, pausen vi hade var för kort, hade behövt mer tid, och börjat mycket lugnare för att "känna efter" liksom. Jag ska hålla mig helt borta, och inte höra av mig alls. Jag tror det viktigaste här är att hon får chansen att verkligen känna sig helt ensam, och känna hur hon känner över mig då, när hon saknar mig osv.

Hon måste lära sig att förhållanden har motgångar, svackor och det är inte hela världen. Hon tar nog aldeles för hårt på "nykärleken" och måste lära sig vad riktig kärlek handlar om, och detta gör hon nog bäst om hon får vara helt ensam ett tag, vara utan mig och mitt stöd.

Vi har inte haft några bråk, inget problem alls, utan detta handlar om att det är hennes första förhållande tror jag.

Hur hade ni gjort i min situation? Vad tror ni om detta? Gör jag rätt?

Tack på förhand!

Du kan säkert ha rätt - du låter klok och resonerande. Men jag tror du övertolkar och hoppas för mycket på en fortsättning också - har ni gjort slut så är det ju.

Då man mår dåligt av ngn anledning så är det störst risk att det drabbar den som man tycker om mest, för att man vågar vara sig själv och slappna av.

Och i ett nytt förhållande speciellt det första så kan det vara ett tufft uppvaknande att inse att allt kanske inte är rosenrött, att INGEN är perfekt (inte ens en själv).
Alla har små egenheter som man kan haka upp sig på, men förhoppningsvis så väger fördelarna upp det hela.

Jag minns inte att jag och mitt ex som jag blev tillsammans med när jag var 18 någonsin hade någon formsvacka så, men sen var han en velig kille som efter 9 månader plötsligt inte "kände samma sak längre" och då var det slut en månad, sedan ville han börja om igen.
Och då höll det tills nästa gång han åter igen "inte kände samma sak längre.
*suck*

Min man träffade jag när jag var 21 och han 23....vi hade ingen riktig formsvacka förrens jag blev gravid då vi varit tillsammans i 3 år,

Men på ditt resonemang låter du väldigt mogen, MEN kanske ska du endå inte hoppas för mycket...för om inte hon vet vad hon vill då kan det bli jobbigt om ni ska bli tillsammans, göra slut/ta pause och hålla på så fram och tillbaka.
Det kan ju dyka upp ngn tjej som känns lite tryggare.

Jag kan inte direkt påstå att jag övertolkar det hon sagt, för det är näst intill ordagrant av vad hon sagt. Jag kan förstå att jag borde gått vidare om vi haft tunga problem, om det inte funkat allmänt eller om vi inte älskat varandra. Men allt det handlar om är att hon tappat intimkänslan, och det är bara något hon själv kan lösa. Jag tror och hoppas på att om jag låter henne vara helt ensam, att hon kommer höra av sig och sakna mig på det sättet hon vill sakna mig. Låter detta verkligen helt orimligt?

Har hon tappat "intimkänslan", som du uttrycker det, så tidigt i förhållandet så tror jag tyvärr att det är ett tecken på att hennes känslor för dig är på väg att bli rent vänskapliga.