Åldersskillnad

Min blivande man är bara ett år äldre än jag, men jag kan väl säga så här...

Är din mans barn riktigt navlade så hoppas man ju att de tänker* är pappa lycklig så är vi lyckliga*

*lycka till*

Jag har erfarenhet från insidan så att säga.... min pappa var 24 år äldre än min mamma. Och min halvbror 4 år äldre än mamma.
De träffades när mamma var 26 och pappa 50. Två år senare föddes jag. Deras förhållande var fantastiskt bra i många år. När pappa började bli äldre så dog det dock långsamt ut. Och efter 20 år tillsammans skilde de sig. Min kär far jobbade till han var 77 år (slutade pga av att han blev sjuk) så det var ingen "trött gubbe". Men i slutänden blev åldersskillnaden för stor.

Och jag som barn då - i första halvan av mitt liv skämdes jag för att jag hade en gammal pappa och andra halvan (när jag kommit över att föräldrar var pinsamt....) hade jag ångest över att han nog snart skulle dö. Igår var det 2 år sedan han dog. Jag var med när det hände - han somnade lugnt och fridfullt. Men än idag skär det i hjärtat på mig när jag ser en äldre man som är lite skröpplig.

Min halvbror, som är äldre än min mamma, har aldrig haft problem med deras förhållande. Hans äldsta son och jag är jämngamla och umgicks mycket när vi var små.

Så - förhållandet kan nog funka bra med alla inblandade - men tänk en gång extra innan ni skaffar barn. För barnets skull...

Lycka till!

Tack för att du delade med dig IdaAstrid!

Ska absolut tänka på det du skriver om det någon gång skulle bli aktuellt att skaffa gemensamma barn.

Man läser ofta i tidningar om män som skaffar barn när de passerat 50-strecket (Kjell Bergkvist, David Letterman var ännu äldre, och fler som jag inte minns just nu). Man intervjuar ofta dessa och de berättar om hur det är att bli småbarnsförälder på äldre dar, vilket de naturligtvis tycker är fantastiskt.

Jag har dock aldrig stött på en artikel som handlat om någon, Barn/Tonåring/Vuxen, som berättat om hur det är att växa upp med en förälder som är betydligt äldre än de flesta andra föräldrar. Har träffat några vänner som jag frågat och en del vittnar om liknande upplevelser som dina, andra säger att det inte märks eller om det märks, inte spelat någon roll.

Man kan ju försvara sig med att säga att mina föräldrar är "normalgamla" men jag har ändå tyckt att de varit pinsamma och jag har och är ändå rädd för att de ska dö (av sjukdomsskäl har jag haft flera reella anledningar att vara det). Men det är klart att riskerna att eventeulla kommande barn skulle få uppleva det tidigt ökar om deras far är en betydligt äldre man.

Tråkigt att du oroat dig och dessutom förlorat din far tidigt, jag känner med dig.

"Har kommit fram till att det egentligen inte spelar någon roll vad de tänker om mig, mest att det blir synd om min käraste om det inte funkar särskilt bra att umgås alls."

fel-det SPELAR ROLL...tro mig!
OM nu barnen inte gillar/accepterar er relation,så blir det fruktansvärt jobbigt för er att leva ett helt liv!
HAN kommer att slitas mellan dig o sina BARN....
Har han pratat om dig med barnen? så de vet nåt,eller kommer det som en "chock"?
De BORDE ju absolut acceptera er! Men med tonårsbarn i frigörelse vet man inte.
Lycka till.
O tänk NOGA på hur ni ska göra om de INTE skulle råka gilla ert liv.Ska ni då bråka er genom livet? eller gå till rådgivning.

Självklart kommer det att kännas om det inte funkar alls men jag har för egen del inställningen att då är det inte mig det är fel på (om de inte ser till att lära känna mig först så klart) utan mer själva grejen. Det är klart värre för honom!

Jodå de kommer att veta om och hinna smälta innan de träffar mig, vore nog lite elakt annars.

Alla barn har passerat tonåren, de två äldsta för nära ett decennium sedan. De har andra "nära bekanta" till familjen som lever i relationer med ännu större åldersskillnad där det tycks vara fullt accepterat av barn (som i och för sig räknas som vuxna).

Vad gäller leva tillsammans resten av livet så är det inget vi vet om vi strävar efter äns även om barnen tar det bra. Det funkar väldigt bra just nu och har gjort det ett tag. Det känns helt enkelt som att det är dags att pröva vingarna på lite allvarligare höjder...

Fast kan man någonsin veta att man vill leva tillsammans resten av livet? Alltså på riktigt, inte bara för att det känns så just nu?

Man utgår väl nånstans från att man man ska leva ett liv ihop??
Ja,jag har då haft den tanken i alla fall...
Trist att gå in i en relation o tänka att " den här mannen ska jag leva med tre år"!

Att leva med samma man resten av livet är i sig ingen målsättning för mig. Jag har tre gånger i mitt liv älskat någon och alla tre gånger varit säker på att det varit livslång kärlek. Två av de gångerna har det inte blivit så...

Jag är inte bitter över det, tvärtom. Men jag har insett att det där med framtiden vet man inget om. Jag är inte samma människa som jag varit och inte samma människa som jag kommer att bli. Ibland utvecklas man och växer tillsammans, ibland åt varsitt håll, och i mina två tidigare relationer har det helt enkelt varit det sistnämnda.

Min målsättning är att om jag lever i en parrelation, ska det vara en relation som får mig att utvecklas och som ger mig mer än vad jag kan få på egen hand. Ensamheten är inget att förakta. En dysfunktionell relation kan kosta oerhört mycket. Så det viktiga är egentligen att må bra här och nu, inte huruvida jag kommer att vilja leva med denna man om tjugo år.

Känns lite kontroversiellt att skriva på en bröllopssajt och alla synpunkter och diskussioner är välkomna, mina ståndpunkter är inte oförändärliga och jag prövar dem gärna. Många tycker att jag har en cynisk inställning till tvåsamhet.

Vill tillägga att någon gång när jag kommer till "skaffa barn" stadiet, så kommer jag att vara betydligt mer kräsen än att det ska vara med någon som jag mår bra med här och nu men jag är inte där än...