Nä, nu blev jag också inspirerad att börja på en bröllopsberättelse!
Klänningen blev klar strax efter midnatt natten mot bröllopsdagen, så jag, yngsta syrran och min mamma provade och var på allmänt spralligt humör. Jag hade extremt ont i ryggen (pga det där dumma gamla ryggskottet) och fick ta starka värktabletter men kunde ändå inte somna. Låg vaken och kände mig liksom mysig inombords och funderade på allt vi inte fick glömma och tänkte på allt kul vi skulle ha. Kroppen var ändå så skönt avslappnad och jag kände mig så varm i själen. Bebisen vaknade bara två gånger på natten som tur var, och väckarklockan ringde inte förrän 8:30 då hela huset var fullt av liv och rörelse.
Efter en rejäl frukost åkte jag och min mellansyster till frisören, där även yngsta syrran mötte upp. Mina systrar var lejda att dokumentera dagen förutom att dom var toastmadamer under festen, och dom fotade, hjälpte till att vara smakråd och nödhandlade lite i sista stund till festen samtidigt som dom höll mig sällskap eller smög undan för att planera det sista inför festen. Det gick fort hos frisören, eftersom hon gjorde helt fel frisyr, och jag kände mig jättenöjd när vi gick därifrån.
Klockan var vid det här laget lunchdags, så vi gick in till shoppingcetrat bredvid och tog en salladslunch och hämtade brudbuketten - som var knallorange! Jag hade beställt billiga tiopack med aprikosa rosor och dom förklarade att det här var det närmaste dom kunde komma. Tur att jag ÄLSKAR orange och ändå hade tänkt att ha ett armband med orange i.
Sen åkte vi hem och då blev vi ännu pirrigare. Mina systrar hjälptes åt att sminka mig och sen började påklädningen - med korsett så blir det så klart lite mer avancerat än oftast. Sambon hade vid det här laget också hunnit få på sig sina kläder och vi började bli nervösa över hur vi skulle hinna med fotograferingen. Innan påklädningen låg vi ju före i schemat och nu var vi rätt hopplöst efter! Bara en timme innan bröllopet skulle börja stod vi i hallen och stampade och var nervösa över hur vi skulle hinna fota i kyrkan innan gästerna kom.
När syrrorna väl var klara med sina kläder gav vi oss iväg till kyrkan och började fotograferingen utomhus. Det var otroligt kallt och ganska blåsigt, men vi gick som på moln och märkte knappast av det. När vi sen skulle gå in i kyrkan var sambons bror med fru där och övade på sångerna dom skulle spela och sjunga. Jag började gråta så häftigt att jag blev tvungen att rusa ut ur kyrkan och hämta mig lite - livrädd att förstöra hela sminkningen! Vi gick in igen, jag grät och grät, pratade med svägerskan när hon sjungit färdigt och vi konstaterade att det var tur att dom skulle öva samtidigt som vi skulle fota. Det blev några bilder inne i kyrkan och plötsligt bara vällde det in gäster! Prästen eller vaktmästaren skulle stå och mota ut dom om dom öppnade dörrarna, men missade det, så nästan alla hann se oss i förväg. För en stund blev jag rätt stressad över det, men när vi smet ut bakvägen och stod och väntade lite pirrigt på att gå in framvägen igen gick den känslan över. Hjärtat slår lite extra fort bara jag tänker på det! Väl vi stod där och väntade med prästen framgick att några av gästerna åkt vilse och inte hunnit fram än, så vi väntade väl en 10 minuter på dom som kom springande med andan i halsen stackarna!
Det var alldeles magiskt när dörrarna öppnades till kyrkan och organisten börajade spela Mendelssohns Bröllopsmarsch, å vad det var svårt att inte börja gråta! Eftersom vi hade bjudit rätt få gäster fick vi gå lååååångt innan vi kom fram och det var så roligt att se alla långväga släktingar som vi inte hade träffat på nåt år eller så. När vi stod framme vid altaret hörde jag hela min familj snörvla och snyfta och jag fick både titta upp i taket och glo ner i golvet för att lugna ner mig - tur att det kom en psalm direkt!
Själva vigselakten ringades in av musiken som sambons/mannens bror och fru framförde. Det var så vackert! Särskilt när dom sjöng den låt som dom själva föreslog (Av längtan till dig) efter själva vigselakten gickd et bara rysningar i kroppen och jag unnade mig att få gråta en rejäl skvätt också. När dom kom fram för att sjunga första sången kom också vår 4,5-åring fram och tog min brudbukett. Hon stod bredvid mig under en lång del av vigselakten och satte sig sedan framme vid altarringen. Det gick så otroligt bra! Sen lämnade hon tillbaka blommorna och gick ner och satte sig med mormor och morfar igen i samband med nästa sång.
När vigselakten var färdig gick vi till ett sidokapell i kyrkan för dopakten. Det var också så otroligt fint! Dopfuntet var väldigt stort och gammeldags, och prästen bjöd in till att alla barn skulle komma fram i ring runt dopfuntet för att se bättre. Vår 4,5-åring fick hjälpa till att hälla upp vattnet och hon var så otroligt stolt. När dopet var klart gick vi tillbaka till stora alterat, avslutade där, tågade ut, sprang runt kyrkan, smet in genom nödutgången och gick ut igen till våra släktingar och vänner som stod och väntade med rispåsarna.
Festen var så jättelyckad också! Förrätterna som vi gjorde själva var jättegoda och vinet passade bra till. Cateringbuffén som vi inte hade smakat tidigare, var fantastisk! Vi hade bakat tre sorters tårtor till dessert och dom var så otroligt goda. Talen och det skojiga som våra toastmadamer hade hittat på under kvällen var otroligt bra. Vi hade också festprogram och min mans bror var sånganförare, vilket fungerade jättebra!
Det var så roligt att jag klarade festen så bra, mitt ryggskott hade blivit otroligt mycket bättre bara dagarna innan bröllopet. När det väl var dags för dans bestämde vi oss för att prova på att valsa till Annie´s song, som min man hade redigerat ner hastigheten på i förväg i ett musikprogram. Han lyckades till och med så bra att dom inte längre lät bakfulla när vi spelade upp skivan. Eftersom jag inte kunde dansa hade vi med oss skivor som vi spelade till dansen. När folk började bli trötta och inte orka dansa mer tog vi fram min favorit - wii! Jag vet att det låter helt sjukt, men vi hade jättekul, hade tennisturning och det här var sista timmen innan festlokalen stängde. På slutet började folk att köra boxning mellan städningar och förberedelser för att lämna lokalen. Det ser så sjukt kul ut, jag bara måste skaffa wii!
Sista halvtimmen innan vi skulle hem tappade vi nyckeln till festlokalen. Det kändes väldigt jobbigt, men vi kunde ju inte stanna kvar, så vi åkte hem ändå. Trots allt bodde vaktmästarna till bygdegården på ovanvåningen. Vi har fortfarande inte hittat nyckeln, mycket märkligt!
Dagen efter bröllopet hade vi presentöppnning. Gästerna blev bjudna på kaffe, kladdkaka och en cheesecake som var över från dagen innan. Det var skönt att i lugn och ro öppna dop- och bröllopspresenterna och att få träffa alla igen innan dom skulle åka hem. Vi hade verkligen en helt fantastisk helg!