fysisk v. psykisk misshandel...

Jag kanske bör påpeka att jag har också bott ihop med en man som slog mig 1 gång...men körde med psykisk misshandel mer...men efter första slaget fick jag nog.

Polisanmälde honom, men hör och häpna....när dom kommer så blir jag behandlad som om det var synd om honom!!
(Han var grymt manipulativ och väktare...men det sabade mitt förtroende för polisväsendet ganska rejält...)

Nu mer kan jag skratta åt det...men det var inte kul då, sov med basebollträ på nätterna i vardagsrummet (jag hade ingen juridisk rätt att kasta ut honom...utan måste ge honom 1 mån uppsägning...)...tack och lov så var min sons kompis mamma poliskommisarie, så dom poliserna som kom hem när jag ringde fick på nöten och jag fick direktnummer till polischefen i mitt distrikt.

Fick tillslut ut honom och fick utstå div trackasserier i några månader...men då hade jag ialla fall nytt lås och kunde stänga in mig.

MEN det jag ville komma till var...jag tog mig ur det så fort det gick efter första slaget....men dom som fortsätter gång efter gång efter gång...?

Känner en annan tjej som bor av och till med sin plågoande...hon har tom haft polisbeskydd socialhjälp och rubbet när hon kastat ut honom....men ÄNDÅ tar tillbaka honom?

"Pröva att inte dömma, ge stöd och trygghet och visa förståelse, hon har det säkert 1 miljon gånger värre än du tror.. Det är bara det som inte går att dölja som kommer ut till allmänheten(familj,vänner osv) resten bär man på själv... "

Dömer absolut ingen...förstår bara inte situationen.

Kan även säga att jag bodde granne med tjejen som jag berättade om...det var tämligen lyhört....så vet att vare sig hon eller ungarna hade det lätt.

förvisso....men man lever ialla fall...
För faktum är juh tyvär att många av tjejerna som stannar kvar hamnar på bårhuset...

Vinterbruden 08 skrev 2008-04-03 14:00:55 följande:

"Hade jag inte haft barn hade jag tagit livet av mig....."

Det är lite därför jag kände att man måste ta upp detta ämne...

DET tycker jag är viktigt!
Just att visa att någon har tagit sig ur det och visar att det går. Att man behöver inte leva så...utan kan bli lycklig igen, trots ärr i både själ och kropp.

JAG är stolt över att du klarade det! (trots att jag inte känner dig...men ialla fall.)

"Sen när man står där.. i dörren eller iaf påväg ut ur förhållandet.. Börjar man tänka på allt de positiva.. Han är ju så snäll o omtänksam när han inte gör så.. Han var ju så gullig när vi först träffades.. O han säger ju att han ångrar sig.. Jag vet att han är snäll innerst inne.. "

Förvisso....men det rättfärdigar ändå inte det han gör...och har han gjort det 1 gång...så kommer det bara escalera.
Dom kommer inte sluta...hur mycket du än försöker göra rätt!
Dom hittar bara en ny ursäkt nästa gång.
DET måste man ha i åtanke.

Förstår absolut! =)

Menade bara att det är sådant man MÅSTE intala sig i sådana situationer.

Underbart!

Jag tror faktiskt att det är lite såna historier som behöver komma fram.
Så att dom som står där och inte orkar faktiskt vågar!

no offence taken ;)
...som jag sa...ordet är fritt.
Vill juh ha en diskution och det får man inte om alla har samma åsikt och ideér. =)

"Hon stannar för att hon skulle känna sig ännu mer värdelös om hon gick. Min erfarenhet är att man aldrig kan få en sådan person att stå upp för sig själv. Däremot kan man få den att stå upp för sina barn. Så det är bara att tjata om hur mycket bättre barnen skulle må av att växa upp i en sundare miljö... "

Det sorgliga är juh bara att hon heller aldrig skulle göra det för barnen...då hon nätt och jämt bryr sig om sonen...
Förvisso så är väl dottern den som betyder något...men ....

Vet ärligt talat inte....men tvivlar på det.
Speciellt då jag inte ens vet tidpunkten då det hände.
Känner heller inte hennes bekanta, då vi inte har någon som helst kontakt, vill nog inte heller ha det, då jag haft mycket agg emot henne för hennes behandling av sonen. (min m2b son)

Men för den skull så tycker jag inte att det är oki...lider juh med henne ändå på ett sätt för vad hon trasslat in sig i och för vad hon fått utstå.

Jag känner dock att jag säkerligen gör mer nytta genom att hjälpa och finnas där för sonen istället. Han har juh blivit som "min egen" ändå. Han e helst hos mig och med mina grabbar så ofta han kan och får (vilket är för det mesta... )
och då många av hans sorger har haft sitt ursprung från hans mor och deras relation, så känner jag att kanske det är bättre om jag "bara" står på hans sida och hjälper honom. Så han har någon "egen" som han kan komma till.

Vet dock inte om jag gör rätt eller fel...

Det har bättrat sig på senare tid...och sen är han bara där knappt varannan helg... Han själv tycker att det är oki med det.
För samtidigt så är det hans mor...och jag tror att barn behöver åtminstone få ha någon relation till båda sina föräldrar.
...sen talar vi här också om en stor kille...han är snart 16.

...sen måste jag faktiskt erkänna att anmälningsiver till soc inte alltid gör saken bättre...tyvär. I det här fallet skulle det snarare bara förstöra mer än det hjälper.
Allt är inte så svart och vitt som du får det att låta, så innan du kommer och talar om vad man faktiskt SKA göra så skulle jag föreslå att du lyssnar lite mer...

näää..som jag fattat det är hon en riktig diva till 3- åring.

Han har emellanåt vägrat åka dit...men hon bryr sig tyvär inte...så har det tyvär alltid varit.

...måste också erkänna att jag e helt klart splittrad i frågan...självklart tycker jag synd om henne...men samtidigt
så kan jag inte låta bli att känna det som om hon på sätt och vis kan ha det....jag vet....att det är helt fel av mig att tänka så! Men kan ändå inte rå för det efter att ha sett hur hennes liv drabbat sonen...

Jag VET att jag e hemsk som säger så...