fysisk v. psykisk misshandel...

Jag blir så förbannad när jag hör om kvinnor som stannar i dessa förhållanden när de har barn! Skitförbannad!! Hur kan man utsätta sina barn för detta?

Jag VET att kvinnorna blir manipulerade, nedbrutna och det ena med det tredje, det säger jag inget om. Jag håller med er alla som har varit utsatta för detta - jag har växt upp med en mamma som har varit i er situation. Trots all förståelse för hur nedbrutna ni blir så kan jag inte förstå att man låter sina barn vara med om detta. Kan säga att jag än idag inte klarar av att tänka på de minnen jag har från detta. INGA BARN SKA BEHÖVA VARA MED OM DET!!

Föreställ er detta: Om ni får välja mellan att ni blir misshandlade eller att era barn blir misshandlade, vad väljer ni? Kan sätta min fot i pant på att 100% av er väljer att ta stryket själva framför barnen. Exakt samma sak skulle ett barn välja i samma situation, d v s att ta smällarna själv. Att som barn behöva se det man älskar mest i hela världen och som är hela hela ens trygghet bli sönderslagen gång efter gång ger spår som ni inte ens kan ana. Blunda gärna och föreställ er att någon slår sönder era barn... hur känns det?

Som ni kanske märker så blir jag upprörd bara jag skriver detta så nu tänker jag sluta men jag hoppas att alla fattar poängen! Hur jävla nerbruten man själv är så har man ett ansvar för sina barn.

jag har oxå varit med om detta. levde med den mannen 7år. det är ett rent helvete. tills jag träffade min nuvarande. jag förstod nog aldrig hur allvarligt det var. dom här männen är väldigt duktig på att tala om hur värdiglös man är och att jag inte skulle klara mig själv utan honom. då han försörjde mig och våran gemensamma dotter. och hör man det i 7 år så tror man till slut det. när jag träffade min blivande fick jag nästan en chock när jag märkte hur snäll han var och att det e ju så här det ska va mellan en man o kvinna. helt sjukt eller hur. dom här galningarna är fruktansvärt duktiga på att ljuga och manipulera det får man aldrig glömma. kram på tjejer. ps. från en lycklig tjej

Jag kanske bör påpeka att jag har också bott ihop med en man som slog mig 1 gång...men körde med psykisk misshandel mer...men efter första slaget fick jag nog.

Polisanmälde honom, men hör och häpna....när dom kommer så blir jag behandlad som om det var synd om honom!!
(Han var grymt manipulativ och väktare...men det sabade mitt förtroende för polisväsendet ganska rejält...)

Nu mer kan jag skratta åt det...men det var inte kul då, sov med basebollträ på nätterna i vardagsrummet (jag hade ingen juridisk rätt att kasta ut honom...utan måste ge honom 1 mån uppsägning...)...tack och lov så var min sons kompis mamma poliskommisarie, så dom poliserna som kom hem när jag ringde fick på nöten och jag fick direktnummer till polischefen i mitt distrikt.

Fick tillslut ut honom och fick utstå div trackasserier i några månader...men då hade jag ialla fall nytt lås och kunde stänga in mig.

MEN det jag ville komma till var...jag tog mig ur det så fort det gick efter första slaget....men dom som fortsätter gång efter gång efter gång...?

Känner en annan tjej som bor av och till med sin plågoande...hon har tom haft polisbeskydd socialhjälp och rubbet när hon kastat ut honom....men ÄNDÅ tar tillbaka honom?

Jajg levde i ett förhållande i 8 år med en man som först och främst psykiskt misshandlade mig och även en del fysiskt men aldrig så jätte allvarlig (eller jaja det beror ju hur man ser det) Vi hade inga barn ihop men det gjorde det absolut inte lättare att sticka i alla fall.. Vi gjorde slut en gång innan det verkligen tog slut och jag var ifårn honom i 8 månader, byggde upp en ny trygghet runt min bästa väninna men när hon sen skulle iväg och plugg adå rasade allt igenoch jag var tillbaka hos honom.. Ett par dagar efter en god vänns begravning så fick jag nog och bestämmde mig för att dra (prövar att göra en väldigt lång historia kort) då så kom dom första mordhoten som jag verkligen tog på allvar, han förklarade för mig att jag aldrig skulle få vara i fred.. Jag gömde mig först i 4 månader och gick aldrig en meter ensam men tillslut så blev pressen för hård.. Så jag tog mina kläder i en resväska och flyttade från landet.. Jag kan berätta att mitt ex lyckades få tag på mig även då och han fortsatte kontakta mig helt till den dagen då jag berättade att jag var gravid, efter det har jag inte hört ett ljud - var väl inte intressant längre dånär man hade en annan mans barn.. Som du kanske hör på min historia så är det inte alltid så lätt att bara dra, du har rädslan och ångesten hängande över dig hela tiden och samtidigt så är man så nerbruten att det är lättare att stanna kvar i något som är dåligt för då vet du i alla fall vad du kan förvänta...

Pröva att inte dömma, ge stöd och trygghet och visa förståelse, hon har det säkert 1 miljon gånger värre än du tror.. Det är bara det som inte går att dölja som kommer ut till allmänheten(familj,vänner osv) resten bär man på själv...

"Pröva att inte dömma, ge stöd och trygghet och visa förståelse, hon har det säkert 1 miljon gånger värre än du tror.. Det är bara det som inte går att dölja som kommer ut till allmänheten(familj,vänner osv) resten bär man på själv... "

Dömer absolut ingen...förstår bara inte situationen.

Kan även säga att jag bodde granne med tjejen som jag berättade om...det var tämligen lyhört....så vet att vare sig hon eller ungarna hade det lätt.

jag menade mer i allmänhet till alla.. Tjejer som har det jobbigt behöver få upp sitt eget självförtoende och våga prata med någon.. När jag hade det som värst så hjälpte det absolut inte att min mamma sa att du måste gå ifrån honom, han är ju si och så.. Då gick jag i protest för jag kände mig som en idiot och var tvungen om att överbevisa hela världen om hur fantastisk han var...

Det är otroligt svårt att lämna allt man har kärt, familj, vänner, hem osv.. Det har gått ganska många år sen jag flydde men ¨nästan varje dag så längtar jag hem... Man startar på nytt, helt nerbruten och ensam...

JAg har fått mitt psyke sönderslaget oxå under många år. Jag stannade för att han ena minuten talade om för mig hur bra jag var, hur vacer jag var hur mycket han älskade mig. Så mådde jag bra men sen andra minuten kom så fruktansvärt elaka saker från honom som jag inte ens vet om jag vill skriva om här, vilket tryckte ner mig till botten. när han märkte att jag var på väg bort vart han snäll ett tag, innan det vände igen.
innan man vet ordet av det så är man så långt ner att man inte tycker att man är värd bättre.
Hade jag inte haft barn hade jag tagit livet av mig.....

förvisso....men man lever ialla fall...
För faktum är juh tyvär att många av tjejerna som stannar kvar hamnar på bårhuset...

Vinterbruden 08 skrev 2008-04-03 14:00:55 följande:

"Hade jag inte haft barn hade jag tagit livet av mig....."

Det är lite därför jag kände att man måste ta upp detta ämne...