Snart fruar! Sommarbröllop 2008 spurtar mot målet.
Nienna
jag älskade det oxå på många vis, men jag hade så fruktansvärd foglossning att jag knappt kunde gå (hemskt vid sista graviditeten då jag dessutom ammade ett annat barn oxå så hormonerna flödade något otroligt).
Men visst är det helt ljuvligt att vara gravid trots illamående och svimningskänslor (vilket jag fick VARJE gång mina tarmar rörde sig, dvs varje gång jag blev skitnödig så tryckte "skiten" på vena cava och jag höll på att svimma, blev jätteillamående och var tvungen att slänga mig på marken).
Skitjobbigt... detta började runt v.15 och pågick under hela graviditeterna. Likadant med allihop.
Jag skulle såååå gärna vilja ha en bebis till, ett barn till, är så spännande alltihop, just att få träffa den lill* för första gången, lära känna den, man blir så uppslukad och allt är så otroligt fantastiskt och speciellt...
Just at tman gått och undrat i 9 månader om det är en kille eller en tjej, om den är mörk eller ljus, vem den är lik, hur den ska se ut, låta, vara... osv osv osv...
Sen faller allt bara på plats och man känner på nåt underligt vis att det är så självklart att bebisen var JUST DEN HÄR personen coh att man innerst inne VETAT det, haha...
låter ju skittöntigt men så har jag känt varje gång
Men något som jag känner att jag rent psykiskt inte hade pallat med en gång till är kroppens förfall... jag mår APDÅLIGT över mig själv efteråt... av huden på magen, av fettet, av de slappa magmusklerna, av all vätska i kroppen som gör att man ser såååå fet ut osv osv...
Av att känna att man lixom på nåt vis blir såååå förändrad i kroppen. Har verkligen gjort det tillräckligt känns det som och är ju så enormt besviken på mig själv att jag lät mig själv gå upp så här mkt!