Snart fruar! Sommarbröllop 2008 spurtar mot målet.

Anja 19 juli 2008 skrev 2008-06-13 22:46:46 följande:

Nienna

jag älskade det oxå på många vis, men jag hade så fruktansvärd foglossning att jag knappt kunde gå (hemskt vid sista graviditeten då jag dessutom ammade ett annat barn oxå så hormonerna flödade något otroligt).

Men visst är det helt ljuvligt att vara gravid trots illamående och svimningskänslor (vilket jag fick VARJE gång mina tarmar rörde sig, dvs varje gång jag blev skitnödig så tryckte "skiten" på vena cava och jag höll på att svimma, blev jätteillamående och var tvungen att slänga mig på marken).

Skitjobbigt... detta började runt v.15 och pågick under hela graviditeterna. Likadant med allihop.

Jag skulle såååå gärna vilja ha en bebis till, ett barn till, är så spännande alltihop, just att få träffa den lill* för första gången, lära känna den, man blir så uppslukad och allt är så otroligt fantastiskt och speciellt...

Just at tman gått och undrat i 9 månader om det är en kille eller en tjej, om den är mörk eller ljus, vem den är lik, hur den ska se ut, låta, vara... osv osv osv...

Sen faller allt bara på plats och man känner på nåt underligt vis att det är så självklart att bebisen var JUST DEN HÄR personen coh att man innerst inne VETAT det, haha...

låter ju skittöntigt men så har jag känt varje gång

Men något som jag känner att jag rent psykiskt inte hade pallat med en gång till är kroppens förfall... jag mår APDÅLIGT över mig själv efteråt... av huden på magen, av fettet, av de slappa magmusklerna, av all vätska i kroppen som gör att man ser såååå fet ut osv osv...

Av att känna att man lixom på nåt vis blir såååå förändrad i kroppen. Har verkligen gjort det tillräckligt känns det som och är ju så enormt besviken på mig själv att jag lät mig själv gå upp så här mkt!

Anja: Vi har ju egentligen planerat för bebis lääänge.
A sa egentligen efter bara några dagar tillsammans att "J, jag vill ha barn med dig. Jag vill leva med dig, alltid". Jag skrattade bort det lite och sa visst, visst.. men han var ju grav-allvarlig. Han har pratat om barn sen vi började dejta, han är så mysig... älskar barn!

Men nu känns det som att det kan vara dags.. nytt hus, gifta, bra stabila jobb båda två. Sen kanske det inte fungerar eller tar lång tid, det får vi se...

Anja det du beskriver med kroppen hur den blir efteråt.. det skrämmer mig lite. Mina vänninor som har fött barn är ju sådär as-snygga och lika smala som alltid kort, kort efter fölossningen så jag har tyvärr bara sett sådan dära "perfekta". Dom har liksom krympt ihop direkt efteråt och blivit som inna. Iofs har alla varit ganska unga när de fött och det kan väl ha viss inverkan?

Undrar hur jag kommer bli... säkert stor som ett hus

Anja 19 juli 2008 skrev 2008-06-13 23:00:09 följande:

Tja, om ett år är jag väl den enda från den här tråden som INTE har barn eller är gravid

Mmmm alltså Englali så var det för mig oxå efter första barnet och delvis efter andra, men jag lät mig förfalla totalt både vid andra och tredje graviditeten. Åt så mkt så att ingen kan föreställa sig det.

Startade dagen m en stor toblerone, en stor mugg kaffe och en lite mövenpicks valnötsglass... Åt alltså detta i 18 månader i streck... typ!

För att inte tala om hur mkt annat jag åt! Frossade ju...
Kom in i nåt hemskt mönster som blev helt omöjligt att ta sig ur så det fortsatte ju även efteråt. Sen mådde jag så dåligt över min vikt att jag tröståt.

När jag sen gått ner till 72 efter Ivan, vilekt inte var så illa. Den vikten hade jag varit supernöjd med idag, så började jag med minipiller för jag ville verkligen inte ha en tätis till. Jag är ju helt överfertil lixom...

Iallafall så gick jag upp 25 kg på mindre än ett år med minipillren och min ämnesomsättningen är fortfarande inte som den brukade. Jag hade konstant hunger och konstant sötsug och var deppig och gråtig men fattade inte alls att det var pillren.

När jag slutade med dem gick jag ner från 95 till 83 där jag ligger nu och inte verkar kunna komma någon vart.

Så jag har ju lixom 10 kg kvar till hur jag vill se ut på bröllopet!

Jag vill så otroligt gärna nå dit!

Min drömvikt är 65 kg och då är det ju ändå + 5 mot vad jag brukade väga.

Efter Emil vägde jag 57 kg, vilket var alldeles för lite tyckte jag själv till mina nästan 1.70. Såg benig ut då även om jag alltid har lite köttiga armar och lår

Jag hade det också jättejobbigt efter mina förlossningar, men åt andra hållet. Barnen åt pratiskt taget upp mig och jag gick ner till 46 kg efter båda förlossningarna (vägde ca 55 innan jag blev gravid första gången).

Jag hade jättesvårt att gå upp i vikt och folk trodde att man var sjuk (anorexia). Mina bröst försvann och det var jättejobbigt för jag har alltid haft rätt stora och då blev de bara som ett par skinnpåsar.

Man kände sig inte speciellt snygg och sexig då. Ryser när jag ser bilder på mig själv som jag såg ut då, men det gick ju inte att göra något åt.

Det var först när minstingen var ca 3,5-4 år som jag började bli normalviktig igen (ca 52 kg), tyvärr har jag gått upp ännu mer nu men faktiskt så väger jag hellre några kilo för mycket än för lite... Det är inte kul att bli utstirrad, frysa hela tiden och må dåligt.

En LITER mövenpicks valnötsglass ska det stå, trot eller ej... kunde t.om trycka i mig TVÅ liter om det krävdes.