sommarbrud
jag förstår din känsla exakt. Jag fick tre tal, men Daniel fick inget och jag kände mig skitarg över det. Kan fortf inte fatta att INGEN från hans sida ställde sig upp och sa nåt! Helt otroligt tycker jag. De har haft sååå lång tid på sig att planera att bara säga nåt LITET.
Men nu var det samma på min sida, att både min pappa o mamma pratade om Daniel, speciellt min mamma och båda välkomnade honom t familjen. Jag kan nästa även känna lite ego-irritation oxå över att ingen i hans familj ville välkomna mig till deras familj.
Inte för att det är DET som är den stora grejen, den stora grejen är ju att de borde hållit tal eller bara sagt ett par ord, rest sig upp och sagt grattis eller vad som helst.
Just i mitt och Daniels fall finns ju så oändligt mkt att säga oxå så de hade ju knappast lidit brist på saker att säga. Vi har ju alla känt varann sååååå länge. Hans lillasyster tex har ju varit min vän sen vi var 5 resp 8 år gamla. Där finns så otroligt mkt historia men ingen sa nåt.
Bland mina vänner var det heller ingen av mina nära vänner som höll tal, det förvånade mig oxå! Däremot en gammal granne som jag är kompis med men inte umgås så mycket med, höll tal.
Jag har full förståelse för att man tycker det är jobbigt att hålla tal men jag VET att flera stycken i DAniels familj inte alls tycker att det är jobbigt utan har rätt lätt för att ställa sig upp o prata bland folk och då blir man förvånad. Faktiskt.
Du har helt rätt att känna som du känner. Visst sjutton kunde dina tärnor har gjort något gemensamt tal där de alla stod upp och tog varsen bit tex.
Förstår din känsla till fullo att du känner att DU inte fick något "eget" tal. Jag är som sagt ganska förvånad o ledsen för Daniels skull fortfarande, men man får släppa det och fokusera på allt som var så underbart och fantastiskt
*kramar om*