Alla definierar otrohet olika. Själv har jag inte varit otrogen mot min blivande och skulle inte ens drömma om att vara det. Däremot har jag vänner som har i mina ögon varit otrogna men i deras inte alls. Har ni pratar med era m2b:s om var gränsen för otrohet går för er och de?
Vi har pratat jätte mycket om otrohet och vi anser båda att om man känner sig attraherad av någon annan är det en typ av otrohet. Att gå över gränsen är all fysisk kontakt...Ingen av oss skulle heller tycka att det är ok att chatta med någon på nätet och visa intresse för denna person annat än i vänskapligt syfte. Jag har varit otrogen i ett tidigare förhållande och det är inget jag är stolt över. Jag vet varför och jag vet också vilken smärta det orsakade. Detär inte ok att vara otrogen då är det bättre att avsluta förhållandet och sen inleda en ny relation tycker jag.
Men kan man hjälpa/styra över att man känner sig attraherad av någon annan?
Kanske är man otrogen om man gör något med en annan som man inte skulle ha gjort om ens partner tittat på?
Till exempel ser man ju inte en annan kille djupt i ögonen och ger honom en het kyss, eller ens en romantisk kram, inför sin pojkvän.
Nä det kan man iofs inte, men det är väl HUR man attraheras och vad man gör med själva attraktionen som jag mest tänkter på. Om min sambo skulle "tända" och visa det väldigt tydligt skulle jag verkligen bli sårad. Man kan ju tycka att folk är trevliga och se bra ut utan att vilja vara trogen. När man däremot tycker att folk är trevliga och snygga och börjar flirta och visa verkligt intresse då anser jag att det är en typ av otrohet...
Jag håller med om att otrohet är när man gör något med någon annan utan att kunna stå för det öppet. Men ibland kan jag titta på par som har varit gifta i 30 år och undra om de har varit varandra trogna i alla dessa år. Är vi människor skapta för att vara med en och samma människa "tills döden skiljer oss åt"?
Jag försöker inte påstå det ena eller det andra utan är bara nyfiken på hur ni andra resonerar 
.
Håller helt med esset50. "Det är ok att läsa menyn så länge man äter hemma."
Att inte tillåta varandra att attraheras av andra känns som en orimlighet i ett långt förhållande. Skulle inte uppskatta att min man flörtar inför ögonen på mig, men om han gör det när jag inte är med tycker jag faktiskt det är ok. Jag litar på att det inte är mer än blickar och små kommentarer. Så länge han inte sänder iväg signaler som kan missuppfattas så kör på.
Vi firar 23 år i höst.
Skulle man inte få bli attraherad av en annan kille så skulle man aldrig få se på film, där finns det massor av snygga superhunks!
Men håller definitivt med att gränsen går definitivt med kontakt som inte består i en vänskaplig kram. (för vissa blir det väl kyssar, då de tycker om att hälsa på andra på det sättet, men då är det ju saker som man gör med andra också.)
Fast jag skulle bli så svartsjuk och bli helt förstörd om min sambo skulle göra något speciellt för någon annan som han inte gör för mig. Det fanns en sak för ett antal år sedan då han köpte en underbart stor bukett blommor till en gemensam tjejkompis. Blev rosenrasande när jag såg den på hennes fest, han hade aldrig köpt en så stor till mig. Gick runt hela kvällen och trodde att hon betydde mer för honom än vad jag gjorde. (Nu fick jag skylla mig själv då jag bett honom att köpa en present från oss båda då jag av någon orsak inte kunde göra det själv. Och den tjejen är helt tokig i blommor)
För oss är otrohet när man gör något som man inte skulle kunna göra inför partnern. Sen vart den gränsen går är ju olika från par till par. Varken jag eller min man är svartsjuka av oss utan litar på varandra. Jag tror att svartsjuka ofta i längden blir en självuppfyllande profetia, man lägger så mycket energi på att vaka över och granska sin partner att det är givet att h*n kommer göra fel någon gång.
