Vad ska man göra?
Får nu veta att mina föräldrar är så ledsna över att jag bor utomlands (och när jag gifter mig) troligen inte kommer att flytta tillbaka till Sverige. Jag är enda barnet och de känner sig så ensamna när jag är borta... Och de har så tråkigt...
Jag känner mig ledsen och som jag dumpar mina föräldrar. Det känns som de förväntar sig att jag ska vara med dem hela livet. Ska det vara så?
Jag känner mig så nere...
De förstår dig, men visst känner de att det är lite ensamt och att det är så stora avstånd mellan er. Men de är ändå glada för din skull och att det går så bra för dig.
Det kan kännas jobbigt i början, men efter ett tag blir det bättre. Försök bara se till att åka på semester till varandra med jämna mellanrum, annars kan de verkligen känna det som att de inte får vara delaktiga i ditt "nya" liv.
Detta blir ännu viktigare då det kommer in barnbarn i bilden. (med resorna alltså.)
jag åker tillbaka till sverige ca en gång i månaden, så jag tycker jag gör mitt bästa... men tydligen inte gott nog...
tycker det verkar som mina kompisar i stockholm inte alltid umgås med sina föräldrar så ofta...
Om det är en gång i månaden så låter det som mycket mer än vad andra träffar sina föräldrar... det kan annars vara lite av den klassiska "svårt att klippa navelsträngen" syndromet, det kan vissa föräldrar få även om de skulle bo granne med sina barn. 
Förhoppningsvis så hoppas jag att det kommer att bli bättre med tiden.
Hej engelsman !
Jag är oxå enda barnet, och jag skulle aldrig i livet kunna lämna mina föräldrar och flytta till ett annat land. När de är gamla är det ju jag som tar hand om dem (mina är gamla redan nu och behöver hjälp med diverse). Och jag vill umgås med mina föräldra så länge de finns i livet. Sen är jag fri att flytta om jag vill.
Klart dina är ledsna och rädda för hur det ska gå när de får barnbarn iett annat land, när de blir gamla, eller den ene går bort, eller blir sjuka. ja du vet.....
Kan inte råda dig till nåt, men var rädd om dina föräldrar( eftersom du besöker dem varje månad är du nog det)så länge ni har varandra !
Hmm, jag tycker inte att det är schysst av dina föräldrar att ge dig skuldkänslor för att du bor utomlands. Vad ger dem rätten att ge dig dåligt samvete för ditt val att bo i England? Jag hade kanske kunnat ha lite förståelse för det om du aldrig hälsade på, men nu besöker du dem en gång i månaden. Nej, det tycker jag var egoistiskt och elakt av dem!
Jeg flyttet fra Norge til Sverige, og skal jeg være helt erlig, trives jeg ikke i det hele tatt, det har ikke noe med Sverige å gjøre men mer det at jeg ikke klarer å føle meg hjemme her. bare tanken på å være her i ett par år gjør meg ikke spessielt happy, men man får gjøre det beste ut av det. merker på mamma at hun er lei seg på mine vegne, jeg har ikke sagt veldig høyt at jeg ikke liker meg her men enkelte ting merker mammaer..
Dina föräldrar behöver nog lite tid till att vänja sig, det är tråkigt att du känner att de försöker lägga dåligt samvete hos dig.
Istället behöver du nog peppning av att du flyttat till ett nytt land, och att de borde vara glada för din skull.
Fortsätt att ha regelbunden kontakt, de kanske också kan hälsa på dig ibland. Det lugnar nog ner sig med tiden.
Det är orättvist av dom att du ska känna dig splittrad och börjar tvivla på det du vill med ditt liv.
Man "äger" ju inte sina barn. Däremot kan jag förstå att över en tid att dom känner en stor saknad, när dom är vana att ha dig hemma mer.
Du har ju redan nu löst det så med att du kommer hem ofta, men i längden kanske det blir lite dyrt att resa så ofta. Du kommer alltid att finnas där för dina föräldrar ändå, trots avstånd. Det bevisar du ju redan nu.
Jag har föräldrar på mycket mer närmre avstånd, och jag träffar dom inte alltid en gång i månaden ens....
du träffar dina föräldrar betydligt oftare än jag träffar mina, och jag har ändå bara 20mil till dem... Däremot pratar jag med min mamma i tfn minst en gång i veckan. Pappa blir det mer sporadiskt med.
