Victory: Grattis!!!
SommarBröllop: *nyfiken* Blev ditt "bensprattel" som före graviditeten efter förlossningen? Jag orkar bara inte ha det sa här efterat ocksa... Kan ju säga att jag fasar för att ligga pa förlossningen/sjukhuset över natten med det eländet.
Sweet: jo jag vet att bebisen inte ska sitta för länge i bilstolen, men vi har ju liggdelen ocksa.
Cicci: kram pa dig! fy vad jobbigt! Mina föräldrar fick missfall just innan mig och rekommenderades ett antal manaders avhallsamhet, men da dök jag upp.. alldeles av mig själv!
Blä! Är det inte meningen att man ska ga omkring och vara superlycklig när man närmar sig slutet av graviditeten? Det mesta känns som pest just nu - tung o trött och har inte ork för särskilt mycket. Att jag sover daligt KAN ju ha ngt att göra med saken förstas...
Dagarna är langa och ganska ensamma och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med tiden. Sa länge jag var hemma i Sverige var det ju hela tiden folk runt om sa jag hann inte riktigt känna efter. Naja maken gar pa semester ikväll, sa jag lär väl fa se lite mer av honom under den närmaste veckan i alla fall.
MSW; jag har ocksa börjat titta pa vad man borde ha med sig.. Nu bor vi ju bara 5-10 min bilväg fran sjukhuset sa maken kan ju alltid aka hem och hämta saker man ev glömt men det skulle kännas ganska bra att ha det mesta ordnat.
Hello girlsen! Nu är jag tillbaka efter ännu nagra dagars resa i Frankrike.
Vi var en jättemysig natt i Champagne pa ett litet familjeägt hotell, där Monsieur var kocken och Madame satt i receptionenn när hon inte serverade, och sedan nagra dagar hos vänner utanför Orleans. Idag släppte jag iväg maken till familjen nagra dagar och tog själv taget tillbaka till Luxemburg. Jag orkade inte fôlja med hela resten av vägen i bil plus att jag har tid hos gyn imorgon..
Jag börjar bli lite seg och trôtt nu men det är ju teoretiskt iaf en manad kvar..
Nu ska jag vara gräsänka till pa söndag sisadär sa jag hoppas verkligen att skruttan inte far för sig att komma för tidigt!
Alles gutes hos doktorn; flickan väger ca 2,5kg nu, tom mitt tryck haller sig pa mattan. Det behövde kanske bara semester...?
Maken har just fatt besked om att han ska in och operera bort plattan i axeln nästa vecka.. sa nu kan jag ju vandas över det ett tag.
Ang det där om att skiljas för att man inte kan fa barn.. sa kan jag väl ända ha en viss förstaelse för det - ungefär som de som gar skilda vägar för att den ena parten inte VILL ha barn... Jag har ett par exempel i den större bekantskapskretsen där det inte var nagot fel pa nagon men trots ar av försök sa blev det inget förrän de gick skilda hall och bytte partner. Väldigt underligt! Men visst - det är ju med min käre make jag vill ha barn, inte med vilken svensson som helst! Även om jag tror att det nog kan finnas fler män i världen som jag hade kunnat leva med och vilja ha barn med.
Vickan; känns det kymigt sa ga till gyn en extra gang och fa det kollat. Det gjorde jag när jag blödde i typ vecka 8, fast det inte var nagra mängder blod. Bättre att ga en extra gang och bli lugnad.
Om att berätta; jag kände nog pa mig att det var positivt innan jag testade men när pluset kom klart o tydligt efter typ 2 sekunder satt jag ända och stirrade pa det - för det kunde kanske försvinna tills de där 2 minuterna hade gatt... typ! Sedan ringde jag romantiskt nog maken pa jobb och blurpade ut det. Vilket innebar att han nagot ställd direkt talade om det för närmaste personen pa jobbet just da - typ städerskan.
För föräldrarna sa var det maken som berättade för sin sida när vi var där pa middag: "Skicka tomaterna tack. Förresten ska ni bli farfar o farmor. Tack här kommer brödet" Jag trodde de skulle svimma allihopa. Jag själv försökte vara vitsig när jag ringde mamma vilket resulterade i att hon trodde vi skulle skaffa katt... Sa vi var väl inte sa värst avancerade nej! 
Min franska väninna, singel och 45+, är inne i slutspurten av sin adoption nu. Hon hoppas fa tid att besöka barnhemmet i Ryssland nu i september efter en första tur i landet när det bara handlade om administrativa möten. Jag hoppas verkligen att det ska ga vägen för henne nu - det har varit en otroligt lang process.
Nenne; jo det tror jag med, att det maste vara nagot annat bakom ocksa.. eller kanske helt enkelt att frustrationen tagit död pa kärleken?
Vi hade en jobbig period för nagra ar sedan när maken hävdade att han aldrig skulle vilja ha barn. Jag var inte sa stressad men visste ATT jag ville (utan att veta om jag ens kunde fa barn!) och da sitter man i en jäkligt jobbig sits, kan jag säga. Ska man lämna den man älskar för att han vill leva ett liv utan barn? Eller ska man själv ge upp den tanken för den man älskar? Vi kom ju ut pa samma niva ett tag senare sa det löste ju sig. Hade vi sedan inte kunnat fa barn tillsammans sa tror jag ända det hade varit en annan sak - lättare att acceptera pa ngt sätt. Eller ja, hur f'n vet man det idag!
Lappis - hu! Ja sana par har jag ett par i bekantskapskretsen med, sadana som tror att ett barn lagar ett trasigt förhallande. Jag har dock inte sett ett enda par som lyckats med det utan de har skapat nya problem istället!
Na barn ska man nog vilja ha för att det ska funka bäst! Jag fick sadana idiotiska rad av tjejer under perioden när maken inte ville ha barn; "Bli med barn utan att han vet det - han blir säkert jätteglad och en bra pappa!" Men hur F'N tänker folk!!
*fnissar at tanken pa nenne i skägg*
Ja, jag MASTE nog ta tag i städningen nu.. jag försöker ignorera de läbbiga röda dammrattorna som snart klättrar upp längs benen pa mig. Men om jag inte ska fa sitta PA skrivbordet snart far jag väl vada ut till dammsugaren och försöka gräva ut den. Pannlampa pa!
