Ännu en tur med barnkarusellen

Min sambo vill inte ha barn. Han har redan två (som är i tonåren).

Nu börjar jag tvivla. Jag flyttade upp till Umeå eftersom det är svårt/dumt att skaffa barn när man har ett särboförhållande. Jag ville egentligen inte flytta upp, men jag tänkte att om jag ska ha familj får jag göra det. Nu finns den anledningen inte längre.

Hur ska jag göra nu? Ska jag bo kvar här trots att jag varken trivs med jobbet eller klimatet i Norrland? Eller ska jag flytta ner och hoppas att vi kan fortsätta vårt förhållande på distans tills hans barn är så stora att han också kan flytta ner (vi var särbos i 3 år innan jag flyttade upp)? Det är ju lite svårt att hinna träffa en annan man att skaffa barn med. Jag är faktiskt snart 40.

Suck!

Jag har inte tänkt så mycket på barn innan. Det började när jag blev tillsammans med min sambo. Jag vill ha barn med HONOM. Jag är nyfiken på hur vårt barn skulle bli, om det skulle bli en pojke eller en flicka, vem av oss det skulle bli mest likt osv.

Jag tror att jag skulle klara av ett särboförhållande, men min sambo har sagt att hans mål är att de (han och pojkarna) ska bli en familj igen så risken är att han gör slut med mig om jag flyttar ner och han hittar en ny som vill bo med honom.

Eftersom du bor i Stockholm, där det är ont om hyreslägenheter precis som i Malmö förstår du säkert också hur jobbigt det känns att säga upp en bra hyreslägenhet i centrala Malmö. Tänk om det tar slut. Då har jag ingenstans att bo! Än så länge har jag kvar min lägenhet eftersom jag är tjänstledig från mitt tidigare jobb. Det är hur många som helst som vill ha den. De står som gamar och väntar på att jag ska flytta upp permanent.

Pratade med min mamma härondagen. Hon sa att hon trodde att jag skulle ångra mig om jag inte skaffade barn. Men vad ska jag göra? Han vill ju inte!

Jag kan nog räkna med att det inte blir några barn med denne man.

Då behöver jag ju inte ta med det i beräkningen längre. Då skulle jag faktiskt kunna flytta ner igen.

Jag saknar mina vänner och min släkt. Men jag älskar honom faktiskt och om jag flyttar ner vill jag inte göra slut utan fortsätta som särbos tills vi får möjlighet att flytta ihop. Han har ingenting emot att flytta ner (har han sagt i alla fall) och det är mycket lättare för honom att få jobb i SKåne än det är för mig att få jobb i Norrland - särskilt inom min bransch.

Jag trivs inte alls med mitt jobb. Det är inte alls den typ av jobb jag egentligen ska jobba med. Klart att jag inte tänkt jobba resten av livet på det jobb jag är tjänstledig från, men i Skåne finns ju ändå större möjlighet att hitta ett annat jobb.

Jo, vi är verkligen på samma våglängd annars...och ja, jag har sagt att jag gärna vill ha barn med honom (och han är säkert orolig för att jag ska göra slut med honom för att han inte vill ha barn med mig).

Som jag ser det är det såhär:

Alternativ 1 - jag fortsätter att vara tillsammans med min sambo i Norrland = jag får inget barn eftersom han inte vill.

Alternativ 2 - jag flyttar ner till Skåne och är fortfarande tillsammans med min kille = jag får inte heller något barn

Alternativ 3 - Jag flyttar ner till Skåne, gör slut med min kille och försöker leta efter en ny som förhoppningsvis vill ha barn med mig. Jag är drygt 37 så tiden är mer än knapp!

Nu har min sambo två härliga barn samt trevliga syskon/respektive och föräldrar. Annars kan man ju säga att alernativ 2 och 3 åtminstone innebär att jag har nära och kära i närheten. Å andra sidan skulle jag vara den enda singeln i min bekantskapskrets = inte kul.