Ännu en tur med barnkarusellen

Å heeeeej Telis!
Nu såg jag att du skrev ett inlägg!!!

men vad fasen! Nu är din gröna plupp släckt!
Loggade du ut så snabbt...?! Eller var jag bara långsam att få iväg mitt inlägg....

Å Vickan!!!!!
Skickar alla världens kramar till dig gumman!!!!!!

och hoppet lever ju än så klart...

Vilken superintressant diskussion om barn eller inte barn i ett annars "perfekt" förhållande.


Nu kommer nog det här låta väldigt ego och konstigt, men jag hade INTE kunnat tänkt mig att leva mitt liv utan barn. Eller om jag säger som såhär, jag hade inte kunnat tänkt mig att inte pröva ALLT för att försöka få barn. Om det sedan inte skulle gått ändå så finns det ju itne så mycket man kan göra. Men jag skulle inte kunnat tänkt mig att "avstå" från barn enbart för att min partner inte ville pröva allt som gick.

Så i fallet med att ha en partner som absolut INTE vill ha barn. Eller om man försökt år efter år efter år för att få biologiska barn (tandborstsex, insemination, IVFer och fan o hans moster) men det ändå inte lyckats och ens partner inte kunnat tänka sig adoption, ja då hade jag valt att bryta med honom. Hur mycket jag än älskade honom.
Min man har t ex egentligen aldrig velat ha barn. Han har aldrig känt någon som helst drivkraft för att få barn. Men vi diskuterade denna fråga väldigt tidigt eftersom jag alltid vetat att jag velat ha barn så småningom, och eftersom han inte var "aktivt emot" att någongång försöka få barn så var det väl inget större problem. Men visst, det var jag som puschade på att vi skulle sluta skydda oss. Om inte jag velat hade han inte tryckt på om man säger så.
Så för hans, och i och med detta även för vår, del så var det kanske bra att det itne tog på en gång. Jag våndades ju mycket när månaderna bara kom o gick utan plus (inte de första 6 men när man hållit på mer än 8 månader började det bli tungt), men jag tror att han använde denna tiden till att "ställa om sig" lite. Att faktiskt vilja att det skulle fungera. Att faktiskt vilja ha det där pluset nästan lika mycket som jag. Att gemensamt kämpa mot detta mål. Fast jag vet inte om det mest var för att han märkte hur deprimerad jag blev varje gång det inte lyckades eller om det verkligen var att han ville ha barn??

Summan av kardemumman är iallafall att jag tror det är svårt/omöjligt att döma andra efter hur man själv känner. Särskilt i den här frågan.
Just detta med barn är så otroligt individuellt, och det är en drift som är oerhört stark!
Jag menar, ta bara detta att vissa av oss i tråden verkligen vill ha just "biobarn" så mycket att OM detta inte skulle lyckas så känner man ingen direkt driv att försöka med en adoption. Detta är ju också en biologisk drift.

Själv känner jag att jag ville ha barn, men det spelade ingen som helst roll ifall de var en blandning av mina och makens gener. Att de ser ut som mig eller honom spelade för min del ingen roll alls. Vad jag alltid känt att jag velat är att HA BARN TILLSAMMANS MED MIN MAN. ATT BILDA FAMILJ MED HONOM. Alltså att vårda, älska, ta hand om, fostra och gemensamt uppleva våra barn tillsammans med honom. Och detta gör man ju oavsett om det är biobarn eller adopterade.

Men detta är ju MIN känsla. Och som sagt jag har full förståelse och respekt för personer som känner annorlunda.
Men det gör ändå att jag kan förstå personer som faktiskt väljer att bryta sitt föhållande för att den andra partnern inte delar samma syn på just detta,
Jag tror inte alls att det behöver handla om att man inte älskar sin partner, utan jag tror att ett sådant beslut kan vara oerhört svårt och jobbigt. Att man dessutom riskerar att bli utpekad som den onde syndabocken i andras ögon gör det säkert inte ett dugg lättare.
Som t ex i fallet med mannen som lämnade sin fru/flickvän efter en massa års försök o MF så VET man ju faktiskt inte hur de hade det. Vad som låg bakom detta slutgiltiga beslut. Visst det låter fruktansvärt att någon lämnar sin kvinna för att hon får MF hela tiden. Hemskt! Jag håller med! Men tänk om han varit öppen för t ex adoption men hon vägrat, och han känner att han inte kan tänka sig ett liv utan barn? Sådant vet man ju inte.

I de fall där par inte kan få gemensamma barn så är det självklart en tragik om den ena av parterna inte kan tänka sig ett liv utan barn utan väljer att bryta upp och försöka hitta någon annan att bilda familj med. Hemskt. Sorgligt. tragiskt. Upprörande. För alla inblandade. den som bäljer att bryta och för den som blir kvar.
Men jag säger återigen att jag ändå kan förstå ett sådant beslut. Trots allt.
Detta med barn/inte-barn är det enda beslut som faktiskt har en direkt livslång konsekvens. Och som man inte (iallafall inte som kvinna) kan göra om senare. Man kan inte ångra sig i efterhand.

Dessutom är det ju som Izzie säger också så att i vissa förhållanden där man försökt väldigt länge faktiskt kan ha skadat förhållandet såpass mycket eftersom det är en oerhört påfrestande process detta. Ja det vet ju de flesta här i tråden. Och jag tror att förhållanden antingen stärks av sådana motgångar, eller så slits de ner. Just pga att det inte handlar om logik iutan om extrema känslor som är i gungning.

Sedan vill jag säga en liten solskenshistoria också, ävn om ni som kämpar i IVF-träsket kanske bara vill spy på sådana??
Men jag fick veta att en kompis till mig försökt få barn i flera år. Att han och hans fru nu gjort sin 4:e IVF och att de nu är gravida och ska ha barn i oktober!!!!
Detta efter att ha genomgått både IVFer som inte blev något alls, samt åtminstoen en som resulterade i plus, men ett MF i typ 3:e eller 4:e månaden.
Men nu har det ju lyckats på 4:r försöket och jag är såååå Glad för deras skull!!!!!

Kram nu till er alla!!!

Nenne förresten!
jag berättade såhär för maken om pluset:
saltistjejen.blogspot.com/2008/01/skrckblandad-lycka.html

Å har äntligen läst ikapp.
Ett bra tag sedan jag var in här. Hm, man glömmer lätt bort ad man ville kommenter när man läst ikapp många sidor på en gång...

Nenne,
Skiiiiiii!!!!!!!!!! Jättekram tll dig gumman!

Telis,
härligt med nytt badrum!

Lappis,
super med både adoptionsmöte samt akupunktur inbokat! You go girl!!!!
Jag känner ett par stycken som testat akupunktur och som efter detta fått till det.

Liten,
vad härligt att sömnen verkar fungera nu!

AM,
hahaha ni får ju ialafall mycket sexande!

Page,
alltid lika skoj att se dig här i tråden! Jättelyckatill med alt som har med förberedelserna att göra. Och självklart tänker jag på er!

Oj nu skriker Snuttan. Sorry Gotta go...

Heeeeej!!!
Ojojoj jag har inte varit in här på hur länge som helst känns det som. Men det har bara varit full rulle. Förra veckan var riktigt uppbokad och i helgen var vi bortresta. Och nu är det inskolning på dagis!!!! Jo för här ska man börja jobba nästa vecka.....!
Jag vet, hemma i Sverige tycker alla att vi är heeelt galan och jag tror att folk tror att vår Lilla Skrutta kommer få men för livet eftersom hon är så liten. Men men. Själv tycker jag att det känns som om det kommer bli superbra!!! Dagiset känns sååååå kalas!!! All personalen helt fantastisk och ja, det känns som sagt bra.
Jag hade kunnat tänkt mig vara hemma ett par månader till med henne, men helst inte på heltid....
Självklart kommer jag sakna att spendera så mycket tid med henne. Hon är så gosig! MEN jag ser också fram emot jobbet faktiskt. Haha, jag läste just Omsans inlägg och jag känner lite så faktiskt. Att det ska bli skönt att fortsätta med vuxenlivet igen. Usch jag vet att jag låter som en hemk mamma. Så SKA man bara INTE känna eller framförallt inte SÄGA som svensk när barnet är 3 månader bara. Särskilt inte som hennes "adjusted age" är bara 1,5 mån....
Men jag känner faktiskt så.
Samtidigt så är jag jätteöppen för att OM jag kommer känna att det känns alldeles för jobbigt med att vara borta så mycket från henne, eller att hon blir alltför trött av att vara på dagis nu så kanske jag kan tänka mig att gå ner i arbetstid lite under hösten. Vi får se helt enkelt.

Men nu undrar jag:
VAD HAR HÄNT HÄR på sistone???!!!
Jag har inte alls hunnit läsa ikapp.
Man har inte så mycket datortid nuförtiden inte ens när man är hemma.
Men jag udnrar ifall det är ngt nytt som hänt. Kan ngn vänlig själ uppdatera mig??

Och sist men inte minst:

Grattis Oms på födelsedagen!

Och Grattis Nenne till Nålstickerskan!!!!
Tänk snart får vi väl träffas också?!

KRAAAM till er alla!

Ps BS, har du fått salvan förresten? Skickade den (äntligen...) förra veckan.

Å nu har jag läst ikapp ett par sidor och ser att Mugglan undrar om bärsele.
Vi har lånat en babybjörn, men jag är sugen på att prova en sling.
Har fått tips på en som ska vara jättebra (det är nämligen en djungel med hur många olika modeller o märken som helst) som dessutom ska kunna ställas om till olika storlekar. Annars är detta problemet med sling tycker jag, Att om man som jag och min man är olika långa (han är rätt mycket längre än mig) så måste man köpa två. En för honom och en för mig. Men denna kan man ställa om så den passar olika långa personer!
Kolla in hemsidan:
www.rockinbabysling.com/home/

Fördelen med dessa typer av slings är att man kan ha dem länge. Först kan barnen sova i dem (som en "vagga" när de är sm. Och när de växer kan man sedan bära dem sittandes på höften. Så man kan ha dem mycket längre än t ex Babybjörn. Tror även att denna typ av sling kan ställas om så man kan bära bebisarna på olika sätt. Dels på sian, dels som i en babybjörn (om man föredrar detta när barnen är små).

Å Liten det har jag missat. Inlgget om babysimmet alltså. Kul att du gillade det!!!!!


Jag känner mig lite "out of the loop" när jag varit frånvarande från tråden i ja, en dryg vecka tror jag. Eller kanske ännulängre. Tyvärr blir det kanske inte så mycket tid att hänga här sedan jag börjar jobba heller= Fast jag kan alltid snika in lite när jag har lite tid över på jobbet såklart

Skummade lite bakåt och inser att MSW fått en liten son!
GRATTIS!!!!!!