Ännu en tur med barnkarusellen

Efter en lagom jävulsk start på natten lyckades jag somna framåt ettsnåret. Nu har jag pratat med kvinnokliniken och fått veta vad jag ska hålla koll på och när det ev kan vara läge att söka vård.

Missfall var ju verkligen inte vad jag hade längtat efter. Än så länge tampas jag mest med smärtan men visst finns besvikelsen där också. På de få veckor som gått sedan jag plussade har maken och jag hunnit skapa oss en bild av hur det skulle bli sett ur rätt många aspekter. Att drömmar/planer kraschlandar är ju tungt... men jag har en tröst i att jag faktiskt kunde bli gravid.

Och en annan stor tröst är att få babbla av sig här i tråden!

Ang relationer och barn eller inte

Jag vet ju egentligen fortfarande inte vad jag vill i barnfrågan. Hade nog haft svårt att skapa en god relation med någon som hade samma inställning som Sweetan (intressant att läsa om dina tankar). Min motivation finns numera, men är fortfarande väldigt svajig.

Lyssnade på David Batras Sommarprogram igår och det var VERKLIGEN givande tankar som han bidrog med om konsten att skaffa barn. Precis vad jag behövde höra så här medan missfallet fortfarande pågår.

Jag har alltid, diffust nånstans känt att "barn borde jag nog ha, jag skulle nog bli en hyfsad mamma". Varken mer eller mindre än så. Maken kör en väldigt diskret linje, men hans önskan att få barn är mycket tydligare än min.

Hade jag träffat någon som tidigt sa att nej, jag vill inte ha några barn så hade jag nog blivit LIKA skrämd som om jag träffat nån som från dag 1 varit tokmotiverad att skaffa barn. Makens och min barnlängtan är förvisso olika men har ändå utvecklats under vår relation, vilket känns lugnare än om nån av oss hade haft en tydlig åsikt från början.

Jag har förmånen, för jag vet att det är en förmån, att leva i en relation som jag mår bra av. Även om det finns saker som jag stör ihjäl mig på (främst val av bostadsort) så har jag en tillvaro där jag har den frihet jag vill ha samtidigt som jag har en närvarande och empatisk relation med maken. Så nu när det stormar, dvs missfall, känns ändå tillvaro lugn. Besvikelsen hade troligen varit MYCKET större om det inte handlat om att det tagit på första försöket. Men under rådande omständigheter känns det mest som att jag gömmer mig i makens famn ett tag och sen får vi se vad som händer. Skulle vi inte få egna barn så är han ändå prinsen, MIN prins!

Kram till er alla!

mugglan - japp MF konstaterat. Och jag har pratat med kvinnokliniken om när och om jag behöver söka vård. Än så länge är det lugnt.

*vinkar till Omsan*

Nu har jag pratat med min mamma, pappa och bror och berättat om missfallet. Var mer el mindre tvungen på grund av de ändrade planerna som det här innebar. Maken och jag skulle åkt iväg på släktträff men nu blir det inte så.

Den som var mest känslosam var brorsan. Själv har jag ju inte hunnit komma till nån slags sorg/besvikelse än men när han blev helt rörd i andra änden av luren så blev jag också det... lagom bakvänt.

Skönt att ha pratat med de närmaste i alla fall. Blodet fortsätter att rinna och jag har lite ont, men jag är inte så orolig av mig. Tar det lugnt och laddar upp inför att börja jobba på måndag.

Som Lappis skriver - den här tråden är OTROLIGT viktig! Dels för att jag överhuvudtaget vågade hoppa, det var JÄTTEMYCKET tack vare er. Och nu med missfall är det SÅ skönt att ni finns!

Jag är ju förresten också troende kristen som Omsan. Min tolkning av de prövningar vi människor utsätts för är att de kanske är viktiga för att göra oss till de individer vi är. Sen finns det prövningar där jag inte kan se Guds mening utan bara hoppas att han bär dem eller de som drabbas. Tänker tex på min bästis som fick sitt andra barn lika för tidigt som det första (v.28) och som nästan gått i bitar av att slitas mellan den nyfödda sonen och den treåriga dottern... eller Tinga och hennes familjs situation. Sådana prövningar har jag mycket svårt att se mening i. Däremot hoppas jag att Gud ger de drabbade styrka och kraft att hantera de situationer de hamnat i.

Omsan - precis det du skriver i inlägg 422 är det jag landat i. Att det inte är mitt fel utan att det inte var ett fullvärdigt foster som fastnade i min mage.

*kramar tillbaka till dig och alla ni andra*

Izzie - ååå vad jag lider med dig! Var "öronbarn" som liten men har tack och lov sluppit öroninflammation sen jag var 16. *stackars stackars dig*

Izzie - min mamma är med i klubben öronbarn och hon hade öroninflammation senast när hon var runt 45 så visst kan man ha det som vuxen.

Själv stider jag mest med den galna mensvärk som följer av det här missfallet. Isch säger jag! Tungt att ha så här ont även om det är ganska "vanlig" menssmärta i min värld. Tycker dock inte att det är så illa att jag behöver söka vård, utan jag klarar nog det här ett tag till... men fortsätter det så här så kanske jag skulle behöva annat smärtstillande än ipren...

Nu ska jag försöka göra en utflykt till affärn och sen bidra till föräldrarnas 60 årsmingel nästa helg. Jag tänkte göra tre varianter på piroger - en m kyckling,bacon och svamp, en med het bönröra och en med keso och oliver.

Nenne - jag kanske ringer nån gång till veckan och diskuterar det med dem igen.. om jag ska in och kolla att allt är borta alltså.

Utflykten till affärn gick bra, dags att sätta fart på Vickans matfabrik... Maken har beställt hemrullad köttbullar.. även det schysst terapiarbete!!!

Zozo - fnissar förläget och säger inget mer än så...

Page - dina kramar är inte speciellt tafatta... och här kommer ett gäng tillbaka till dig. Läbbigt att J går in i fasen STOR BEHANDLING men jag lovar att hålla alla tummar som går OCH be till den Gud som i alla fall jag tror på. Blir så upprörd när jag tänker på J och hans sjukdom - varför drabbas människor som han som är mitt i livet? Cool lirare dessutom.

Själv - är jag glad över att smärtan verkar ha gett med sig även om det fortfarande rinner blod. Känner mig mest semesterseg så det är svårt att veta om jag är tröttare än vanligt eller inte. Ska sega två dagar till innan min fyraveckorsvila är slut och allvaret börjar igen.