Ska se om jag kan sammanfatta lite nu! Förra måndagen var vi hos doktorn och hon undersökte om jag var mogen. Om jag kommer ihåg rätt pratade hon om att jag hade börjat öppna mig lite men att det var en bit kvar av livmodertappen.. Men eftersom det var så pass moget och att mina trombocyter låg bra (för att vara jag) så gav hon oss en tid för ny undersökning och ev igångsättning på onsdagen (bla för att jag då skulle hinna få en sista påfyllning innan och att det var bra med personal och så på förlossningen då).. Så vi skulle komma tillbaka kl 8.00 på onsdagen.. Efter detta besked blev jag (vi) så nervösa att jag nästan började gråta, även om det var ungefär så vi hade hoppats att det skulle gå.. (Hade helst velat att det satte igång av sig själv, men man kan juh inte få allt..) Resten av måndagen och (framförallt)tisdagen gick vi och bara och var nervösa, men gick faktiskt förvånansvärt bra att sova båda nätterna iaf, vi försökte juh även att inte berätta för våra nära och kära hur nära det var, så att de inte skulle bli nervösare än nödvändigt, och vi lyckades väl hyffsat med det! På onsdagen fick vi stiga upp tidigt då det tar en timme att åka , och vi skulle dessutom ringa förlossningen först, så att vi hans med, och inte bara hade behövt åka hem igen, men vi fick åka in och var där strax efter klockan åtta. De hade mycket att göra och vi fick inte träffa doktorn förrän klockan 10, och då undersökte hon mig igen och då var jag mer öppen än vad jag hade varit på måndagen, men de hade mycket att göra så hon sa att hade det varit annorlunda omständigheter så hade hon skickat hem oss igen, men nu fick vi istället komma tillbaka klockan ett, och vi gick och åt lunch på stan, och även om jag hade känt mig ganska lugn på morgonen blev jag nu ännu nervösare igen! ca 13 var vi tillbaka igen på sjukhuset och de kopplade upp ctg och vi pratade och försökte samla oss inför vad som komma skulle.. Vi träffade även Anna, barnmorskan som skulle ha hand om oss.. 13.50 tog de så hål på hinnorna (så öppen var jag att jag inte behövde få gel för att livmodertappen skulle utplånas), och jag började känna av lite värkar, men i början kunde jag skratta och prata genom och framför allt mellan dom, och de höll sig på en hyffsat jämn nivå, men de var juh inte tillräckligt effektiva så efter en timme satte de igång värkstimulerande dropp som de sedan skruvade upp var 30 minut, eller något sådant.. Och värkarna blev värre och värre, och tillslut kunde jag inte hålla mig ifrån att skrika av smärta i värkarna (tror det var när jag var omkring fyra cm öppen) och då föreslog barnmorskan att jag kanske skulle pröva lustgasen, vilket jag hann göra kanske i två värkar innan jag behövde gå på toa och då kunde jag juh inte ta med den, och innan jag var färdig på toa (maken fick snällt följa med, och fick uppleva att jag gjorde både nr1 och nr2, tänk vad man får vara med om som man aldrig hade kunnat tänka sig annars....) på toa fick jag ett par-tre värkar och satt där och skrek.. tillbaka i sängen användes lustgasen flitigt, och även om den inte tog bort smärtan, så lindrade den topparna (och för det mesta lyckades jag faktiskt börja i tid, även om värkarna var oregelbundna genom hela förlossningen) men det skönaste var att jag slappnade av bättre("simmade" nog bort lite, även om jag inte direkt upplevde det så då) mellan värkarna.. Nästa gång hon kände var jag öppen ynka 4-5cm, vilket jag tyckte var helt hopplöst, hur skulle jag överleva det onda så länge som till 10 cm när man räknar en cm i timmen??!! Från och med det gick det dock fortare och efter ett tag började jag känna ett rejält tryck i ryggslutet, vilket jag blev väldigt irriterad över, eftersom det inte slutade göra ont för att värken var över.. När jag klagat på det ett tag (barnmorskan satt nu inne hos nästan hela tiden då det var lugnt på förlossningen) föreslog hon akupunktur och hon gick och hämtade någon som skulle sätta nålar.. Hon satte nålar i örat till att börja med, och nästa gång bm kände var jag öppen 6-7 cm och när akupunktören kom in nästa gång frågade hon om hon hade satt nålar som skulle snabba på det hela, men det hade hon inte gjort, fick iaf några fler nålar i örat och en i foten.. Sen kommer jag ännu mindre ihåg detaljerna men en gång kände hon och då var jag öppen 8, och sen kände jag hur det började kännas annorlunda i värkarna och att det kändes som att jag skulle bajsa på mig, jag talade om detta för bm flera gånger, men hon sa att nej då, bebisen är inte på väg ännu, men eftersom jag inte gav mig så sa hon att jag kan känna en gång till, även om det inte var så länge sedan hon hade känt. Då var jag öppen, men bebisen hade inte vandrat ner helt och hållet i bäckenet.. Så sen fick jag börja krysta ganska snabbt efter det (har jag för mig) och i samband med det någon gång gick hjärtljuden ner lite på bebisen och jag fick bara syrgas i masken istället för lustgas, vilket jag inte alls uppskattade.. Vid nio var det sedan skiftbyte och bm som inte trodde att hon skulle få vara med när bebis föddes lämnade över till efterträdaren (som för enkelhetens skull också hette Anna) men stannade kvar, då det inte var länge kvar tills bebben skulle komma, det var ungefär då jag tröttnade på att den aldrig kom ut, och tyckte den skulle snabba sig ut (när den kommit en bit ner fick jag börja andas lite lustgas igen).. Även i detta skede kom det en del vrål ifrån mig (även om jag bytte från aaaaaaaaj till mer aaarghh) tillslut kom iaf huvudet ut, och de sa att nu, nu är det nära, och några värkar så sa bm att nu är axlarna på gång så ta i ordentligt, vet inte om jag lyckades i den värken eller om jag fick vänta en till, men tillslut kom han ut och allt tryck bara försvann, han kom upp på magen och låg och såg lite blågrå ut, och jag sa något om att tänk att det kom någon som ska ligga i spjälsängen, vilket maken och bm tyckte var lite roligt. 13 minuter efter han var född kom vi på att vi skulle ta kort på honom, men det han bara bli ett, för sen blev det problem med att moderkakan inte ville lossna, jag fick dropp som skulle göra att den släppte, och de satte akupunkturnålar i tårna precis vid naglarna (vilket inte var alls skönt), och till slut tryckte bm på magen för att den skulle släppa. Då kom det blod forsande ut (1,5 liter talade de om sedan) och allt blev kris och panik. Bebisen fick komma till maken, doktorn tillkallades och alla grejade med mig på något sätt, jag blev flyttad till en operationssäng och kände mig yr, men annars ganska ok, men stackars maken som såg allt blod och inte förstod vad som hände var vit som ett lakan och ingen hann tala om för honom vad som hände! Sen rullade alla iväg med mig och maken blev kvar helt ensam med bebisen.
Jag var sövd i 45 minuter och de plockade ut moderkakan och passade på att sy det som hade spruckit. Och det första jag kommer ihåg att jag tänkte på när jag vaknade var hur det var med stackars maken (vilket visade sig att när de väl hade förklarat för honom vad som hade hänt hade haft det ganska ok). Efter ett tag på uppvaket fick jag åka tillbaka till förlossningssalen och bebben fick amma första gången (han hade fått lite ersättning i en kopp under tiden). De hade också passat på och mäta och väga honom under tiden. 3472g och 47cm lång.
Efter ett tag så skulle han upp till neo pga låga blodplättar och de frågade om vi/maken ville följa med, och jag sa att jag ville också med, så då rullade vi med säng och dropp och allt vad det var jag hade. När vi varit där en liten stund åkte vi tillbaka igen och slumrade till lite, innan vi blev flyttade till bb vid 4-5 tiden och fick någon timmes sömn.
I början åt han ganska mycket ersättning, eftersom det var tillräckligt jobbigt för honom ändå att kämpa med sina blodplättar, men vi försökte även att amma lite varje mål och pumpa, för att det skulle komma igång. Någon gång under tredje dygnet (tror jag) så vägdes han innan och efter han hade ammat och det visade sig då att han fick i sig tillräckligt med mat bara genom amningen. Så efter det fick han ingen mer ersättning och de sista dagarna var han nästan med oss inne på bb hela dagarna (och de två sista nätterna hade jag honom hos mig också, vilket kändes jättenervöst, men väldigt skönt att ?pröva? innan vi åkte hem) Andra natten hade han dessutom ont i magen, vilket (ev i samband med tre dagars gråten) att jag var jätteledsen när maken åkte, och grät så fort A var ledsen. Vi klarade iaf den natten också och på måndagen fick vi äntligen komma hem, även om A bara hade permisson.
Ännu så länge är han en väldigt snäll bebis, som bara skriker när han är hungrig eller lite orolig/ont i magen, han äter på bra för det mesta (och de gånger han äter sämre är det mest för att jag inte har tålamod att hjälpa honom att fortsätta äta tills han är riktigt mätt). Första natten hemma vaknade han och åt två gånger och sov resten, andra natten vaknade han tre gånger, och senaste natten var lite oroligare, men det berodde nog på att han hade lite ont i magen i går kväll.
Men vi hann inte riktigt med att tänka på att det var vår bröllopsdag!
Så jag antar att jag har sådan tur att ha gott om mjölk iaf.. 
