Någon mer som funderar på egna löften?
Det är inte så vanligt i Sverige med egna löften, men det förekommer.
Om det är en svenskkyrklig vigsel så tänk på att löftena ska uttrycka parets frivilliga överenskommelse, att ni vill vara trogna och att ni ämnar hålla i hop hela livet.
Kolla med er vigselpräst så de är ok, eftersom h*n juridiskt ansvarar för vigseln.
Det bästa med egna löften är att paret ibland gör skrivandet av dessa till något väldigt konstruktivt. Medan man bestämmer sig för vad man ska säga får man tillfälle att reflektera över vad man vill med sitt äktenskap, vad som går att lova och vad som inte går att lova osv. Det kan bli väldigt meningsfullla samtal som hjälper en att se djupet i äktenskapets mening.
Största problemet med egna löften är att de ibland blir vansinnigt långa, och därmed svåra att komma i håg. När båda makarna står och läser från en lapp för varandra blir det ju inte just det personliga tilltal i löftet som man var ute efter.
Jag tror detta har uppkommit för att vi så ofta ser amerikanska filmer med bröllop. I dessa är det en middag kvällen INNAN bröllopet då brud och brudgum ofta håller ett slags "tal" till varandra där de förklarar varför de älskar varandra, vad de känner för varandra och hur fin den andre är.
Det kan ju vara fint, och känns säkert bra i det här sammanhanget, men det är inte LÖFTEN utan mer av en kärleksdeklaration.
Löftena handlar mer om vad man VILL än om vad man KÄNNER.
De "vanliga" vigsellöftena uttrycker detta med 20 ord:
NN jag vill älska dig,
dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt.
Ni kanske kan utgå från dessa löften och sen fundera på hur ni skulle kunna uttrycka det med andra ord och om det är något mer ni vill ha med?