när vi hade varit tillsammans i 3 år så flyttade jag 30 mil bort för ett jobb. Jag höll på att längta ihjäl mig men jag har alltid varit övertygad om att man ska göra det man själv vill, ge varandra samma frihet att gå sin egen väg i livet fastän man är tillsammans. Vi sitter ju iofs ihop som ler och långhalm oftast och gör nästan allt tillsammans, men vi vet ju att vi trivs bäst ihop och att vi ändå kan stå själva när vi är ifrån varandra. Jag tycker att det absolut stärkt oss, även fast det var sjkut jobbigt vissa stunder. Nu när han jobbat borta i veckorna så har det gått lättare, men dels är vi äldre och dels har vi råd med telefonräkningen. Vi pratar säkert 5-10 gånger per dag, även fast han är hemma och jobbar (3 dagen idag!). Och det är lättare när man vet att det inte är så långt till man ses.
Sen ska man heller inte ha så höga förväntningar på tiden när man väl träffas, när han gjorde lumpen så var det också sjukt jobbigt att längta hela tiden men sen var vi nästan osams när väl helgen kom för jag ville att han skulle vara romantisk men han sov ju bara för han var helt slut. Fast då var jag ju 17-18 år också och lite mer lättstött *fnissar*
Som sagt, prova en tid! Säg ett år, eller ett halvår, och funkar det inte så flytta hem. Du har ju Anne här som stöd (och vi också såklart!)