Ska han be pappa om min hand?

Oj det var en spännande tråd med många olika svar.Min m2b frågade min familj (pappa, styvmamma, mamma och styvpappa) om min hand, jag var med, det var väääldigt nervöst!!! Egentligen ska hans familj också vara med och fråga men de var bortresta.I vår kultur är detta ett måste!Inte för att jag inte kan ta eller får ta mina egna beslut utan för en väldigt enkel sak, respekt. I vår kultur är det väldigt viktigt att visa respekt för varandra. Jag hade varesig svaret från min pappa förlovat mig med min m2b ändå men att först fråga och få en positiv respons gör det hela så mycket finare. Och jag håller med dig fullt ut Vi2ijuli!!Jag tycker det är lite uttjatat allt detta med kvinnoförtryck... det känns som om man letar anledningar för att känna sig förtryckt.... ja, jag vet att många kvinnor idag är det, men jag kan inte tycka att innehållet i denna tråd på något vis ska vara en hemsk sak för kvinnorna. Sedan vill jag också fråga, varför du tonårsmorsa, tyckte de var relavant att ta upp din vän i detta samanhang? Jag kan inte riktigt se kopplingen... att bli bortgift som 11 årig är nog bland det hemskaste någon kan genomgå och det är förargligt att det finns människor/kulturer som idag tillåter detta men att ens man frågar om ens hand har ingeting med detta att göra! Alla män som frågar om lov för att få ens hand är inte primitiva, kvinnoförnedrande män. Oj va långt det blev =)

Känner på mig att mitt inlägg kommer bli långt i och med att jag får ta ch förklara hela den persiska kultrens tankesätt vad gäller detta. Jag måste ju först också påpeka att jag talar för mig själv nu och för hur jag har tolkat min kultur, jag pratar inte för alla iranier och jag vill heller inte dra alla svenskar över en kam eftersom det verkar finnas tjejer som tänker som Vi2ijuli? Hur som? när vi växer upp i en persisk familj får vi extremt mycket kärlek från våra lite då och då överprotektiva föräldrar. Jag har från väldigt tidig ålder märkt att min pappa (har växt upp med honom största delen av mitt liv) verkligen lagt hela sitt liv åt mig och min bror. Jag var 19 när jag träffade min m2b och 20 när vi förlovade oss. Jag bodde hemma hos min pappa fortfarande och så länge jag bodde där levde jag under hans tak. Min pappa har bott här sedan han var 19 år gammal och jag är född och uppväxt här och vårt sätt att leva är väldigt blandat i dessa två traditioner. Me är det något som följt med från den persiska är det just respekten. Jag har ALLTID frågat om saker jag velat göra och han har fått tid att tänka fram ett svar. Sedan har jag ägnat timmar åt att tjata och övertala honom att förstå min del av saken. Jag har ofta fått som jag velat i slutänden ändå MEN jag har alltid frågat och involverat den människa som genom hela mitt liv funnits för mig och gett mig mat, tak och kärlek. Genom att fråga min pappa (och mina andra föräldrar, har 4 stycken=) visar jag honom att jag bryr mig om att i varje fall höra hans åsikter! När vi och satte oss för att prata med min familj sa min m2b, nervös som han var, att han älskade mig och att han ville leva resten av sitt liv med mig och frågade om det var okey att han gav mig ringen han hade köpt. Pappa skrattade lite och sa fösta några visa ord om att äktenskap aldrig är en dans på rosor och han tyckte vi skulle studera klart innan vi drog igång med bröllop (vilket vi lovade men inte höll). Sedan sa han om det är ett beslut vi två hade funderat över länge nog att det var ok för hans del . Om min pappa hade ogillat min m2b hade han ändå sagt exakt samma sak. Det handlar inte om att han får säga nej eller ja för att han gillar eller ogillar min partner utan det handlar om att han är äldre, han ett ton mer erfarenheter än vad jag har och han har rätt att få veta om dessa stora beslut. Det känns som om svenskar (INTE ALLA), har svårt att föra sådana diskussioner med sina föräldrar, det känns som om ni har så brottom att bli 18 och få göra vad ni vill att ni ibland glömmer av hur mycket föräldrar gör för en och hur glada dom blir av att få vara med i ens liv. För oss är detta konstant, det spelar ingen roll om vi blir 18 eller inte, vi är deras barn hela livet och våra föräldrar har alltid mer visa ord än oss. Vishet ligger i erfarenhet och det är ett privilegium att ha föräldrar i livet som man är så pass nära och kan dela med sig med av sina känslor och tankar.Så NEJ, det är ingen som går bakom någons rygg, det är ingen som sätter ner foten och tar någon annans beslut, NEJ det är ingen som blir förtryckt, NEJ det är ingen sketch utan det är att man är vuxen nog att kunna erkänna ett ens föräldrars visa ord ibland kan ge mycket mer än vad man tror. Kan man tänka så visar man en hel del respekt. Visar man respekt blir man också respekterad.

Skulle min kille fråga pappa så hade det INTE varit för att få ett ja i den bemärkelsen att han får tillåtelse.Han skulle fråga för att först o främst berätta att vi ska gifta oss och för det andra se pappas lycka att hans hopplösa dotter ÄÄÄNTLIGEN ska gifta sig.

OMG, NI FATTAR JU VISST INGENTING!!!!!NI ÄR SÅ LÅSTA VID ERAT TÄNK ATT NI INTE KAN ACCEPTERA DETTA...ÄR DET NÅGOT FEL ATT FÖRÄLDRARNA FRÅGAS?? OOO NEJ MAN FRÅGAR INTE OM LOV, UTAN DET ÄR EN GREJJ MAN GÖR FÖR ATT FÖRÄLDRARNA SKA LÄRA KÄNNA VARANDRA OCH GLÄDJAS ÅT PARETS BESLU TILLSAMMANS!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vi är ju i lite olika faser i livet också. Jag är 22 och har bott hemma ändå tills vi gifte oss så för mig så var det att gå från "pappas tak" till "makens tak" MEN min man frågade inte min pappa om lov och ville inte heller göra det men OM han hade gjort det så hade det inte varit "får jag eller får jag inte" utan snarare "jag tänker fria till er dotter och skulle önska er välsignelse" då vi båda vill ha en bra relation till våra och varandras föräldrar. Men han jobbar ihop med min pappa så min pappa kände på sig att han skulle fria "den" där kvällen ändå och noterade ringarna på en gång och var glad för vår skull.. Men det är ju lite olika vilken kultur man är ifrån. Tycker vissa här inne går lite för hårt på andra kulturer för tillfället. Även om ni inte håller med och JA i vissa/många delar av världen förekommer kvinnoförtryck men om kvinnan i fråga VILL gifta sig med mannen så är det väl upp till dom om han vill fråga hennes far om lov för traditionens skull? Tror att, eftersom traditionen nu är som den är, tänk er vilken förolämpning om han INTE skulle fråga! Det skulle inte tolkas ( med förståelse) som att han inte tycker om traditionen utan som ren respektlöshet mot fadern till den han säger sig älska!

Jag är absolut inte insnöad... Jag har bara svårt att förstå poängen med att göra saker som inte har någon praktisk mening, men som symboliserar en otroligt gammaldags syn på kvinnan.Om man inte frågar om lov, hur uttrycker man sig då om man frågar? Att bjuda in föräldrarna för att de ska få träffa varandra, och informera dem om att man ska gifta sig är väl jättebra. Men om inte din blivande man frågar dina föräldrar om lov att gifta sig med dig, så har han ju inte "bett om din hand". Då berättar ni ju för dem. Det är ju inte samma sak, då sker ju ingen "fråga om lov"-grej. Då är det ju bara att hoppas att föräldrarna gratulerar och hälsar ens blivande välkommen i familjen, och att ens blivandes föräldrar hälsar en själv välkommen.

Alltså - vi tänker inte så olika här inne även om det kan verka så!Jag tycker att det är väldigt fint att säga till brudens far att "jag tänker fria till din dotter och jag hoppas att vi har din välsignelse", eller ännu hellre att paret samlar båda famijerna och säga detsamma!Det vi "västerlänningar" och "egosvenskar" (som vi så fint blivit ihopklumpade till) menar, är ju att det är jättefint och för många ganska självklart ATT man talar om för föräldrarna och hoppas på deras välsignelse, men vi vänder oss ibland mot HUR man gör det. Alltså, att man ber om någons hand som ju är detsamma som att be om lov. Att man salar familjerna och talar om att man har tänkt gifta sig är ju en helt annan sak! Jag håller helt med Ore!

Visst kan det vara litet skillnad på kulturer. Men vi är i Sverige, och enligt den svenska kulturen så är det kvinnan som väljer om hon vill gifta sig eller inte. Vad föräldrarna tycker saknar praktisk betydelse. Och då skulle jag bli irriterad om mina föräldrar visste om ett kommande frieri innan mig...

Nu skulle jag inte vilja att min man skulle bett om mina föräldrars välsignelse heller, jag tycker att ett frieri ska ske till mig och ingen annan. Och sedan berättar vi för familjen. Men det är ju ändå litet skillnad. Frågar man föräldrarna om man får gifta sig med deras dotter kan man ju (i teorin) få svaret nej. Då har i så fall dina föräldrar bestämt innan du fått chansen att bestämma. Säger man att man ska gifta sig och vill ha välsignelse så kan föräldrarna också säga ja eller nej, men man gifter sig oavsett. Dvs. din vilja spelar större roll än dina föräldrars.Jag tror att överlag så har väl de flesta så bra förhållande till sina föräldrar att de vet vad föräldrarna tycker om ens respektive? Eller så dåligt förhållande att man blankt struntar i vad föräldrarna tycker?

Nej, men jag kan ställa mig frågande till vilket "bagage" man kan ha som gör att dina föräldrar måste frågas om lov ifall du får gifta dig. Har du några känslomässiga misstag i bagaget, som du är rädd att göra om (vilket jag alltså inte vet något om) så kan ju du själv diskutera frågan med dina föräldrar, och få reda på vad de tycker om ett eventuellt giftermål. Jag ser ingen anledning till att din man skulle be om välsignelse för det... Snarare så kan det bli en ganska jobbig situation för dina föräldrar om de direkt till din tilltänkta man ska förklara varför de inte tycker att han "duger" åt dig eller är bra för dig... Den situationen skulle inte jag sätta mina föräldrar i! Nu har jag bara tagit ett exempel på måfå, utifrån den erfarenheten jag har kollar man gärna med sina nära och kära ifall man haft ett dåligt förhållande tidigare, för att inte göra samma misstag. Det var därför det första exemplet jag kom på när du nämnde "bagage".

Oj vad här diskuterats! Orsaken till att mannen ska be om lov verkar skilja sig mycket åt. Flera kvinnor i tråden hävdar kulturella traditioner, där både kvinnans och mannens föräldrar blir tillfrågade. Inte så mycket för att frågan har någon verklig betydelse, utan mer för att de nyförlovade ska få föräldarnas välsignelse.Men sen finns också de som ser det som "gulligt" att mannen frågar kvinnans föräldrar (eller framför allt far) om lov. Och detta reagerar jag över, därför att jag anser att man då behandlar kvinnan som en lägre stående individ, både i familjen och i samhället. Därför tog jag ocskå upp exemplet med min väninna som blev bortgift som 11-åring, för det är trots allt kvinnorna (flickorna) i dessa kulturer som blir bortgifta.

Oj, hoppsan, allt text kom visst inte med!Det jag menar med visa respekt härinne är, att ingen egentligen tycker att det ena är mer fel eller rätt för någon annan, bara vad som är mer fel eller rätt för en själv? Elelr har jag missuppfattat det?För mig känns det i vart fall helt fel om min man skulle be om min hand (och traditionen i Sverige är att han gör det innan han friar), men jag respekterar de som av kulturella eller andra skäl vill göra det. Jag förstår inte varför man vill göra det på det gamla svenska sättet, men jag respekterar de som vill det.Jag tror ingen hävdar att männen går över våra huvuden om han ber om brudens hand. Speciellt inte om brudparet gör det i efterhand gemensamt (fast efter vad jag förstår är denna tradition annorlunda än den gamla svenska traditionen).Jag håller med alla som skriver om respekt härinne, att det är viktigt att visa sina föräldrar och sin familj respekt! Det kan man bland annat göra genom att acceptera den andra partens kultur. Det är också viktigt att vi visar varandra respekt härinne, att vi repsekterar varandras åsikter och inte drar förhastade slutsatser. Jag tycker att det är jätteintressant att få höra er allas åsikter i sakfrågan!

Jag är helt övertygad om att ingen här inne kan omvända dig. Det är inte därför vi diskuterar. Och om du känner att du inte vill försvara dig så undrar jag varför du inte drar dig ur diskussionen.