Ska han be pappa om min hand?

Understryker också gärna det som Didis skrev:

"Håller om om att antingen har det betydelse dvs föräldrarna godkänner verkligen äktenskapet och kan säga nej till mannen eller också är det bra ett skådespel och till vad nytta då?"

Jag kan inte förstå på vilket sätt man kan visa respekt genom att spela upp en meningslös sketch?

Jag är vuxen nog att inse att mina föräldrar vet mycket. Jag är också vuxen nog att veta att de inte vet allt. Även om de har mycket erfarenhet så vet de inte allt, och saker och ting är inte heller konstanta. Det sättet de gjorde saker på var kanske bäst då, men inte nu.

I den version av svensk kultur som jag är uppvuxen i har jag också respekt för mina föräldrar. Men det verkar ändå skilja sig litet från din situation.

"Jag har ALLTID frågat om saker jag velat göra och han har fått tid att tänka fram ett svar. Sedan har jag ägnat timmar åt att tjata och övertala honom att förstå min del av saken. ... Genom att fråga min pappa (och mina andra föräldrar, har 4 stycken=) visar jag honom att jag bryr mig om att i varje fall höra hans åsikter!
"

Jag har inte sedan jag blev myndig försökt övertala mina föräldrar om jag vill göra något. Det har inte behövts. De vet att jag har rätt att göra som jag vill. Jag ser ingen anledning till att jag skulle tjata. Och eftersom du ändå ofta "tjatar" igenom att du ska få som du vill så respekterar du ju inte hans första åsikt...

"Om min pappa hade ogillat min m2b hade han ändå sagt exakt samma sak. Det handlar inte om att han får säga nej eller ja för att han gillar eller ogillar min partner utan det handlar om att han är äldre, han ett ton mer erfarenheter än vad jag har och han har rätt att få veta om dessa stora beslut."

Jag skulle aldrig uttrycka det som att mina föräldrar har rätt att veta. Jag vill att de ska veta. Därför berättar jag. I övrigt så tror du att han sagt samma sak om din m2b oavsett vad han tyckte. Då är åsikten betydelselös, och du hade lika gärna kunnat berätta att ni ska gifta er, som att ni frågat.

"För oss är detta konstant, det spelar ingen roll om vi blir 18 eller inte, vi är deras barn hela livet och våra föräldrar har alltid mer visa ord än oss. Vishet ligger i erfarenhet och det är ett privilegium att ha föräldrar i livet som man är så pass nära och kan dela med sig med av sina känslor och tankar."

Jag är också mina föräldrars barn, men jag är vuxen nog att veta när jag vill ha deras råd och inte. Jag tycker det är respektlöst att be om råd om jag inte vill ha råd. Jag behöver alltså inte tjata igenom min vilja, om mina föräldrar inte tycker som jag. Jag säger helt enkelt att "jag har hört vad ni säger, men kommer ändå inte göra så eftersom jag anser att mitt sätt är bättre". Det innebär dessutom att visar det sig att mitt sätt var sämre, så får jag skylla mig själv.

Kan dessutom tillägga att mina föräldrar är stolta över att ha fostrat barn som kan fatta kloka beslut utan deras inblandning. Det betyder som sagt inte att vi aldrig frågar om råd...

Chamor och Vi2iJuli, tycker ni på fullt allvar att det som Persianbride2009 beskriver är att ha respekt för sina föräldrar. "Tjata igenom " sin vilja, om inte förälderns åsikter och råd passar en, och att alltid be om råd även om man struntar i råden man får?

Jo, fast jag såg många brister i inlägget som Persianbride2009 skrev och mycket som jag tolkar som "spelad" respekt, dvs något man gör för att ge sken av respekt, inte för att man verkligen känner respekt.

Jag kan ärligt talat inte minnas om jag frågat mina föräldrar om råd i alla avseenden angående studier, stora inköp och liknande, jag tycker att jag för en ständig dialog med dem, där de ständigt kan kommentera eller påpeka något som jag kanske har missat. Men inte sjutton struntade jag i min ensamma utlandsresa för att mamma var orolig, när jag själv inte var det. Däremot respekterade jag hennes oro, och hörde av mig till dem varannan dag.

Annars håller jag helt med dig, chamor, att det är ett stort problem med elevers bristande respekt mot lärare och deras tillsägelser. Av egen erfarenhet vet jag dock att i många fall stöttas denna respektlösheten av föräldrarna.

Mina föräldrar är inte så gamla att de behöver "tillsyn" utan jag umgås med dem för att jag vill det. Jag och mamma delar fritidsintresse, vi träffas ofta mer än en gång i veckan. Jag och pappa träffas också ganska ofta, så gott som varje vecka. Det fåtal av mina vänner som inte vill tillbringa tid med sina föräldrar, av egen fri vilja, har uteslutande dåliga minnen från uppväxten, och tycker alltså att det är jobbigt att träffa föräldrarna. Men gör det oftast "som ett nödvändigt ont" för att ändå visa någon form av respekt, och inte oåterkalleligt klippa banden.