Nenne - näee vi fattar inte att vi orsakat mirakel... lär inte inte fatta det förrän framåt första ULet.
Jag är väl egentligen helt fel person att komma med svar på när man får ge upp. Men nånstans är kanske svaret: När du känner att du tömt ut de möjligheter du vill tömma ut.
Själv är jag ju på barnmotivationsnivå 0,9. Att maken och jag just gjort ett seriöst försök berodde på att jag kände att jag inte hade tömt ut de möjligheter jag ville. Alltså - jag kände nånstans att jag inte kunde leva med att inte ha försökt mer än missfallet i somras. Jag ville kasta mig utför branten igen, kanske håller det, kanske inte. Men jag var inte färdig med att undersöka möjligheter.
Om din gräns för att undersöka möjligheter/behandlingsvarianter är nådd eller inte - det är svårt att känna och bestämma sig för gissar jag. Själv försökte jag se mig själv om tio år och fundera över vad jag skulle tyckt om att jag inte uttömt möjligheterna... där nånstans kom motivationen att försöka.
Vet att jag är fel person att trösta... för tröst finns liksom inte. Vill bara säga att jag tänker på dig och önskar att dina önskningar om tillvaro och framtiden blir verklighet!!! *kramar om lääääänge*