Åh Vicky. Jag förstår dig så väl. Men du är inte ensam om att känslorna svalnar för mannen din. Det är såååå vanligt att känna så, speciellt för mammorna.
Jag drabbades av precis det samma, mina känslor för Lucas bubblade över totalt och de för martin försvann nästan. Men det är naturligt men förstås oroväckande tycker man.
Men om det ger dig tröst så kommer de sakta men säkert smygande tillbaka, men det tar sin tid.
Du är full av hormoner och kärleken till ditt barn kommer defenitevt inte svalna. Men nu eftrer 1,5 år är man ute i bubblan, lämnat den intensiva perioden och allt är vardag och en del av livet.
Då har man mer tid för varandra och behöver varandras råd och tankar, oftast handlar det om barnet men man är två och inte själv som man är under första tiden.
Men martin var dock väldigt omsorgsfull, han var uppe varje natt och bytte blöjorna eftersom jag ammade och satt uppe så gick han upp i 2 min och tog blöjorna i alla fall.
Det var han som vankade de nätterna Lucas inte ville sova och det blev han som gjorde grovgörat hemma.
Men de förstår inte och kommer aldrig förstå hur det är att vara själv hemma under frmför allt första halvåret när allt är nytt. Det är MER än ett heltidsjobb! Har man tur kan man sätta sig på toa, har man tur så kan man ta en duch någon dag i veckan , nej men så kännde jag till och från.
Trots det fick vi ett skolboksexempel som varken skrek, var ledsen osv, men det är hela omställningen i livet som vänder upp och ner på allt.
Det är tur att kärleken övervinner allt så man klarar det.
Men ni måste prata, måste våga gråta, det är inte en dans på rosor, han måste förstå till den grad det går.
Kram på dig, alla klarar det, även du!
nej nu blev klockan så där mycket igen, suck kommer aldrig i säng i tid.
god natt!