Varför blir jag inte gravid?

Jag håller helt med dig. Tror också att det psykiska kan påverka mer än man tror. Detta är dock knappast samma sak som att påstå att man kan "använda tankekraft som preventivmedel", vilket naturligtvis inte är fallet. Tycker det var ett kraftigt förvrängande av ditt inlägg från Telemarkgrrl.

Det är väl iofs ingen här som har hävdat att det psykiska bevisligen spelar roll när man försöker bli gravid. Personligen tror jag bara att det kan ha betydelse för en del, naturligtvis inte för alla och inte heller alla gånger. Sen tror jag rent allmänt att man mår bättre av att slappna av och inte stressa upp sig. För mig tog det nästan ett år att bli gravid, men jag hade nog gått under mentalt om jag skulle ha gått omkring och tänkt på det varje dag och känt mig misslyckad för att inget hände. Jag tänkte att det kommer när det är meningen. Dessutom tror jag att det blir en väldig påfrestning för relationen.

Vad jag försöker få sagt är att jag inte tror någon här syftat till att förolämpa någon annan eller få någon att skuldbelägga sig själv för att man tänker på det hela tiden, men rent allmänt skadar det inte om man försöker stressa upp sig lite mindre. Och dessutom tror jag som sagt att det i vissa fall kan göra susen. Men det är min högst personliga åsikt utan vetenskapliga belägg =)

Jag tycker fortfarande inte att någon här har beskyllt någon för att det skulle vara deras eget fel att man inte blir med barn. Och jag tycker fortfarande att Telemarkgrrl, liksom du, förstorar upp det citerade inlägget. Självklart är det ett känsligt ämne det här, men jag ser inget i inlägget som ett beskyllande gentemot den som försöker bli gravid! Bara ett exempel ur verkliga livet som lite råd och uppmuntran om att det brukar gå bra.

Och jag har btw en nära vän som länge försökte bli med barn. Hon fick tillslut hjälp genom kvinnokliniken. Jag behövde inte säga till henne att slappna av, eftersom hon själv hela tiden pratade om hur skönt det skulle bli om de fick besked om att det åtminstone går, så att hon kan släppa det här med att tänka på att bli med barn och bara låta naturen ha sin gång. Det tog ett bra tag, men tillslut blev hon gravid. Bara som ett exempel på att det inte bara är "vi som inte förstår" som tycker att det vore hälsosamt att slappna av lite.

Finns det några råd som är egentligen är uppmuntrande i en sådan situation? Jag tycker bara det är så sjukt onödigt med ett så ilsket påhopp-inlägg för en stackare som försöker.. Huruvida det uppfattas som uppmuntrande är ju en subjektiv fråga. I så fall är väl inlägg i stil med "För mig tog det tre år, det viktigaste är att inte ge upp" lika klandervärda. Hur kul är det att höra att hon kan ha två år och nio månader kvar till positivt besked?

Ja nu var det ju så att FruRuotimaa startade en tråd för att få råd om varför hon inte blir gravid. Eller är jag helt lost?

Förstår inte hur du då kan tycka att det är så fel att ge ett exempel på ett par som försökt och försökt men när de sedan släppte hela grejen blev hon plötsligt gravid. Likväl som någon berättar att det tog tre år, en annan berättar att de fick befrukta utanför kroppen etc. etc. Jag tycker det är obegripligt hur du kan se Villemoas inlägg som så himla fel i sammanhanget.

TS: Ursäkta diskussionen.

Fast ditt inlägg var väldigt riktat mot henne personligen. ("Urbota korkat inlägg", "hur kan du ens tro att du har den minsta aning om vad just du gjorde som var rätt där vi andra tydligen gör så katastrofalt fel" etc.) Måste bara påpeka det, tycker man ska tänka både en och tio gånger innan man skriver ett sådant personligt riktat inlägg.

Nu lämnar jag också denna tråd, eftersom jag, som visserligen fick barn först efter ett år (dvs. betydligt senare än genomsnittet) och som dessutom har en och annan nära vän som haft mycket svårare än jag att få barn, uppenbarligen inte har några råd att komma med (utan att bli påhoppad).

nennesjuttioåtta skrev 2008-11-22 21:15:12 följande:

Det jag tyckte Telemarkgirl överdrev var när hon skrev att råd som att slappna av skuldbelägger människor, och att det är som att säga "skyll dig själv, det är ditt eget fel eftersom du vill för mycket". Det var knappast så varken jag eller Villermoa menade. Det handlar inte om att hon skrev något jag inte "ville höra", alla har naturligtvis rätt till en åsikt.

Jag vet att vi skulle lägga ner diskussionen, men jag måste få bemöta påståenden om vad jag "ville höra" och liknande.

Lycka till alla barnsugna.

Jag kan återigen påpeka att det tog ca ett år för mig att bli gravid. Vilket alltså är längre än genomsnittet. Vet inte var din gräns går för att få klassas som en i er situation, men för mig var ett år ganska lång tid.

Och återigen, jag har aldrig påstått att det alltid går att påverka graviditet genom att slappna av. Däremot tror jag att det är högst ohälsosamt att gå och oroa sig och tänka på det varenda dag, och jag tror att din kropp mår allmänt bättre om du inte oroar dig. Befruktningen är till stor del utanför vår kontroll, men lika mycket som du kan lista ett gäng olika metoder och preparat för att försöka skynda på det hela kan jag ge ett allmänt hälsotips som jag tror underlättar för din kropp. Därmed inte sagt att det direkt påverkar chansen att bli gravid. Och även om de som tror att det gör det har väl rätt till sin åsikt. Utan personangrepp.

Jag vet inte mer om TS situation än vad hon själv beskrev, och jag tycker fortfarande inte att det är fel att ge råd till någon som frågar efter det. Jag skulle aldrig säga något till någon som uppenbarligen har svårt att bli gravid men som själv inte tar upp diskussionen om vad man kan göra. För visst förstår jag att det är känsligt för många (däribland dig uppenbarligen), men om du tar så illa vid dig behöver du inte hänga i en sån här tråd. Det var TS som bad om råd och tog upp frågan på tal - inte du. Hon kanske redan har provat hälften av det du räknade upp, gör det ditt råd till felaktigt? För du verkar tycka att mitt råd är felaktigt om vederbörande faktiskt inte är särskilt stressad.

Frågan vad jag själv kände har jag redan svarat på i tidigare inlägg. Jag tänkte att det händer när det är meningen. Visst var det tråkigt när man fick mens gång på gång, men jag ser inte tillbaka på det året som en jobbig, stressig och överfokuserad period. Men med flera nära vänner som haft mycket svårare än jag att bli gravida så vet jag hur känsligt det här kan vara. Men jag riktar mig som sagt till TS, som faktiskt bett om råd. Att andra känner sig träffade och skulle tagit illa vid sig om man sagt så till dem kan man inte göra något åt i ett öppet forum som detta.

Och ja, du får påpeka vad du vill om mitt råd. Men inte påstå saker som jag inte sagt, inte förvränga det jag sagt, och inte begå personangrepp (visserligen inte riktat mot mig, men vi tyckte ju samma sak så det hade nog lika gärna kunnat vara jag). Eller får och får, men det är av nämnda anledningar som diskussionen uppstod, det måste ju du också förstå.

Bra skrivet =) Visst är det lätt att missuppfatta varann så här på nätet.

Jag har inte påstått att man helt kan eller bör sluta tänka på eller t.o.m. glömma bort att man försker skaffa barn. Tycker din inställning verkar ganska sund - att inte oroa sig eller stressa upp sig. Det är det som iaf jag menar med att slappna av. Just den grejen har dock av olika anledningar blivit hysteriskt förstorad i den här tråden, så jag tror att det är lätt att misstolka vad man från början menade.

"Okunnighet"? Du får gärna utveckla vad du menar med att jag m.fl. skulle vara okunniga. Och jag har absolut inte fortsatt att såra människor. Alla i ett sånt här forum har all rätt att bemöta kritik och misstolkningar av vad man sagt, och den som ger sig in i diskussionen får räkna med ett bemötande. För min del handlar det inte om mer än just en diskussion, och som jag redan sagt behöver den som tar illa vid sig av sådant inte hänga här. Jag har absolut inte haft för avsikt att såra någon, men det var kanske helt fel av mig att räkna med att den som lägger ett debattinlägg tål debatten?

Jag har som sagt inte sårat någon med flit. Och min uppfattning var att den fortsatta diskussionen efter de första inläggen mest handlade om vad vi egentligen menade, eftersom vi inte menade det som påstods från olika håll. Och nej, man har inte rätt att säga vad man vill om det sårar folk, men det vi diskuterade var vad vi egentligen menade eftersom det blev så mycket missförstånd. Nu har jag förtydligat precis vad jag menade och varför diskussionen fortsatte, och tänker inte förstora upp det här mer. Så länge jag inte får mer påståenden om att vara okunnig och ha avsiktligen sårat någon.