En bröllopsberättelse
Den 27 november firar min fru och jag KRISTALLBRÖLLOP. För de inte så insatta i terminologin innebär alltså detta att vi varit gifta i femton år. Kanske kan det vara kul för någon härinne att få läsa om hur ett bröllop i Stockholmstrakten kunde gestalta sig år 1993.
Vi förlovade oss med halsband 1 maj 1989, klockan 04.00 på morgonen. Vi firade med att dricka fläderläsk och äta mintkyssar. Förlovningen var inte alls tänkt som ett första steg mot äktenskap, ingen av oss hade en tanke på att gifta oss. Vi ville bara efter fyra månaders förhållande visa att vi hörde ihop.
1993 föddes vår första dotter, och det blev så att vi bestämde oss för att passa på att gifta oss när hon ändå skulle döpas (varför slita på kyrka och präst flera gånger, så att säga).
Dottern föddes i augusti och min svärmor var noga med att dopet måste äga rum så pass snart i tid att dopbarnet kunde använda den dopklänning som gått i släkten ett bra tag. Så det fick bli kombinerat dop och vigsel i november. 27 november var den dag som kyrkan föreslog så då fick det bli så. Ringarna inhandlades, vill minnas att de kostade 250 kronor styck. Brudklänningen inhandlades på Klädrövaren för ungefär samma summa, själv köpte jag en vinröd kostym, dock inte på Klädrövaren. En tiara som mamma använt vid sitt borgerliga bröllop inlånades.
I svärmors bostadsområde, som låg i närheten av kyrkan, fanns en gemensamhetslokal där vi bestämde oss för att ha bröllopsfesten. Maten skulle bestå av rostbiff och potatissallad som alltid när svärmor ville lyxa till det. Hembakta rosa prinsesstårtor skulle en släkting ordna. Någon form av alkohol torde ha serverats även om jag är nykterist och min fru ytterst måttlig.
Bröllopsfotona togs i studio några timmar före vigseln.
Själva dop- och vigselakten avlöpte väl, vi gick in och ut till musik som jag inte alls minns eftersom organisten själv hade fått bestämma den. En god vän sjöng ?Var dag är en sällsam gåva? och sedan gick vi efter sedvanlig riskastning i snömodden utanför kyrkan och upp till gemensamhetslokalen, nygifta och med nydöpt barn. Vi hade självklart ingen plågsam bordsplacering, utan alla fick sitta som de ville. Själv satt jag i närheten av svärfar som underhöll alla med berättelser om de titanskruvar hans löständer nyligen fästs med. Några tal hölls inte, så vitt jag minns, däremot hade svärmor knåpat ihop några falska gratulationstelegram från Bill Clinton, kungen m.fl. Musik förekom inte, men jag tror att alla hade rätt trevligt. Vigseln ägde rum tidig eftermiddag, har jag för mig, och gästerna började droppa av framåt kvällskvisten. Inget nattsuddande således...
När gästerna skulle köra iväg visade det sig svårt att få igång bilarna i den av snömodd slabbiga backen utanför lokalen, så medan jag städade lite i lokalen ägnade sig min nyblivna fru åt att putta på slirande bilar, klädd i brudklänning och tofflor. När vi blivit av med alla gick vi ner till pendeltåget och åkte hem. Någon bröllopsresa blev det aldrig. Jag anar att några skulle tycka att vårt bröllop platsar på listan ?Sunkigaste bröllopet du varit på ?, men vad bryr jag mig om det när vi fortfarande femton härliga och stundtals jobbiga år senare fortfarande håller ihop och älskar varandra?
