Pappa som ger bort?

Ånej, inte en gång till....

Suzem: Det är jag som ska be om ursäkt. Det bara slank ur mig en trött suck när jag tänkte på de 500+ inläggen som skrevs om det här ämnet förra gången. Självklart kan du inte veta vad som diskuterats förut och att just det här är ett av de mer eldfängda ämnena (nästan lika farligt att ta upp som "barnfri fest" )

Men för att svara lite mer konkret på din fråga är det så att det varierar högst betydligt mellan olika orter hur pass vanligt det är att bruden går in med sin pappa.

"Känslan" jag har är att det är mycket ett storstadsfenomen, dvs i en del innerstadsförsamlingar i Stockholm kan uppemot 30% önska detta. I min församling (mindre stad) stöter jag på det högst en gång på tio, även om det har ökat på sistone.

Det som gör det till en eldfängd fråga är dels att många brudar tydligen drömt att få ett riktigt Hollywoddbröllop, något man drömt om sen tidig barndom medan många av oss präster ser det som en främmande (och kvinnoförnedrande) tradition som vi inte vill se införd i Svenska Kyrkan.

Jag kan tillägga att för egen del klargör jag nuera för brudparen vid första kontakten att jag inte tillåter brudöverlämning. Vill man ha det så får man söka sig en annan kyrka.

Undrar om det egentligen är några andra än vi/de som diskuterade det här förra gången som är igång nu. Fast jag ser ett och annat nytt nick som jag inte sett förut.

Av den anledningen vill jag beskriva min egen syn på saken.

I Sverige har brudöverlämning aldrig varit någon stor och spridd tradition. Från kristendomens inträde vid förra millenieskiftet fram till 13-1400-tal skedde i regel vigseln på kyrktrappan dit brud och brudgum fördes av sina respektive svenner och jungfrur.

Efter vigseln på kjyrktrappan gick så hela sällskapet, ledda av präst och brudpar, in i kyrkan för att fira mässa innan det var dags för fest och till sist sängledning (en rolig sed som inte verkar ha någon större chans att återupplivas ).

Vid mitten av 1300-talet börjar det bli vanligare att vigseln sker inne i kyrkan, om inte annat är man mer oberoende av väderlek och liknande. Då ter det sig naturligt att brudparet fortsätter att, som tidigare, gå in i kyrkan tillsammans.

Och så har det i huvudsak varit sedan dess!

Därav finns det alltså ingen som helst grund i tänket att brudledning skulle vara en äldre eller ursprungligare tradition än att brudparet går in tillsammans.

Många hävdar att de absolut inte är influerade av vare sig amerikanska filmer, TV-serier eller något annat utan det verkar som att tanken att gå in i kyrkan bredvid sin far helt spontant uppstått hos dem i deras allra tidigaste barndom.

Mot detta talar förstås att det är högst osannolikt att en stor mängd små flickor helt oberoende av varandra skulle få precis samma idé. Då är det troligare att de mottagit någon form av gemensamma influenser, eller att de blivit påverkade av andra personer som i sin tur tagit emot gemensamma influenser.

Vad gäller hur symboliken skall tolkas så är det, enligt min mening, svårt att tolka det som något annat än ett överlämnande. Bruden går in på sin fars högra sida för att framme vid kortrappan övertas av brudgummen. Kan symboliken bli tydligare? Pappan ger sin dotter till hennes make. Man får förmoda att det sker i samförstånd och med den allra största glädje på alla sidor, men till sist så är det ända så att pappan ger bort son dotter, om än symboliskt.

Men är då inte den vita klänningen en lika kvinnoförnedrande symbol, den står ju för renhet och oskuld?

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Den vita klänningen är en sed som importerats (för övrigt från i stort sett samma kultursfär som brudöverlämningen) under slutet av 1800-talet. På brudkort från början av 1900-talet är ännu svarta brudklänningar allmänt förekommande, vilket alltså inte hade att göra med deras status som oskuld eller ej.

Att den vita klänningen vann popularitet var en klassfråga; man signalerade att man var rik nog att skaffa en klänning som inte gick att använda mer, i motsats till den svarta klänningen som gick att ha som högtidsdräkt även vid andra tillfällen. Man får också komma ihåg att före den moderna textilindustrin var tyg och kläder oerhört dyra och dyrbara.

Man importerade alltså den vita färgen på klänningen, men inte betydelsen. Den smög sig in senare eftersom det som sagt är oerhört svårt att ta in en sed utan att ta med dess symboliska betydelse.