Pappa som ger bort?

Mitt svar på TS fråga: Inte jag. Vi gick in tillsammans, min make och jag (och det var helt fantastiskt, men det är en annan historia).

Det jag reagerar mest på i såna här debatter är att många som vill bli överlämnade kommer med argumentet att överlämningen är något de valt själva, så alltså är det inte förtryck. Sant. Ingen tvingar dem.
Jag tror inte heller att deras äktenskap nödvändigtvis blir mindre jämställda än de äktenskap där parterna gått in tillsammans.
Den största anledningen till att jag är emot brudöverlämning är att det är verklighet för så många kvinnor runt om i världen. De har inget val, de måste gifta sig med den som deras släktingar väljer och sedan är de sin makes egendom. De äger inte sina egna liv. Den här seden, brudöverlämning, att en man ger bort sin kvinnliga släkting till en annan man, är symbolen för det.
Och sedan kommer fria kvinnor som vi och kallar det för "fint", "romantiskt" och "en heder för min pappa". Det känns som ett hån mot våra mindre lyckligt lottade medsystrar.