Pappa som ger bort?

Asså de här debatternaom att ges bort av sin far är hysteriskt roliga om man läser dem med en gnutta humor.
Det är en jätteful tradition om man hänvisar till att förr giftes man bort av sin far mot sin vilja, eller förr, det händer än idag i många delar av världen.
Men det kan också vara en vacker radition då man vill ha sin fars (eller mors eller bådas) velsignelse och väglednng stöd fram till sin framtida man eller fru.

Att gå in tillsammans är också jättefint då man visar på att man tar steget gemensamt.
Att BÅDA går in med sina föräldrar händer inte ofta men så ska vi göra då vi vill symboölisera att två familjer möts och förenas.

Nån ko behöver man inte vara för att man vill ha en förälder vid sin sida, dock var gemförelsen väldigt rolig :P
Känner man sig dock som en ko inför tanken på att "ges bort" av sin far då ska man ju verkligen inte hålla på den traditionen (som för övrigt inte lever kvar i svensk kultur om jag inte missminner mig)
Men om man VILL vägledas, stöttas av en/två föräldrar eller varför inte en vän eller morförälder eller ett syskon så ska man väl inte behöva använda uttrycket "ge bort".
Själv säger jag att mamma ska stötta mig och ge lite kraft och stöd, inte ge bort mig. (är väldigt nervös inför att behöva stå framför folk och hela grejen känns så stor så jag har gänra de närmaste nära)

Kan tillägga att jag inte läst alla inlägg ifall det är någon som redan skrivit något liknande.