Hemskt att höra, jag känner igen mig i mycket.
Det är just den där känslan jag går med också, vill ju jobba, vill ha hjälp men får kalla handen överallt. Har alla intyg på mitt hjärtfel, mitt psykiska tillstånd men går jag till försäkringskassan tar de inte ens emot dem. Inget jobb, ingen sjukskrivning, punkt.
Arbetsförmedlingen VILL i alla fall hjälpa men när arbetslösheten gick ner för några år sedan så stängdes alla hjälpprogram ner, dessa kommer tillbaka tidigast 2010....
Jag ser inte heller något sätt att lyckas få hjälp som håller en längre tid. Så fort jag fått jobb kommer allt börja krongla, det vet jag. Sömnen, ångest, kommer behöva äta sömnpiller och lugnande för att orka med - har gjort det förr.
Sen en dag så kommer det bara vara slut på kraft och då sitter jag i samma soppa igen.
Lillabruden: Jag tänker främst på illegala flyktingar, folk som är helt utanför systemet. Men det är sant de du skriver det är en fördom. Eller en stolthetsgrej... Ringer runt till industrier idag hoppas på att få truckjobb eller kontorsplats, vad som helst. Är bara så trööött idag... börjar ge upp.
Ska till psyk på Torsdag igen, läkare och psykolog, de ska besluta om de sätter in en utredning på neuro ang bipolär samt ifall min hjärnskada behöver kollas igen, det var 8 år sen sist, kan vara den som spökar.
Tänker helt enkelt säga att nu är det bra, de får fan lägga in mig om jag inte kan få mer hjälp för jag orkar inte ens äta längre, än mindre duscha, städa, diska eller sova..
Ush, det blir mycket klaga nu men jag är så himla less bara..
Tack till er som lyssnar och kommer med råd! Det gör mycket :)
Shortvalleywoman skrev 2009-02-16 09:09:12 följande:
Jag gråter när jag läser ditt inlägg. Jag vet hur det är att ramla igenom skyddsnätet. Tycker det är bedrövligt att soc inte tar emot er snabbare. Du har inte möjlighet att bli långtidssjukskriven? Jag har varit långtidssjukskriven nästan hela tiden sedan jag var 20 år. Jag har aldrig haft ett riktigt jobb. Jag försökte gå från 100% sjuksskrivning till 100% studier för 7 år sedan. Det "funkade" i 3 år. Sedan satt jag där utsparkad från CSN eftersom jag inte klarade av mina studier, på grund av att det var för stressigt, så stressigt att jag klappade ihop psykiskt. Så där satt jag med skuld på över 100000 och fortfarande utan utbildning. Jag hade inte rätt till Alfakassa, eftersom jag inte tagit alla poäng, så de ansåg inte att jag hade avslutat mina studier. Jag hade flyttat ihop med min sambo 3 månader innan jag klappade ihop och eftersom han har ett välbetalt jobb så fick jag kalla handen av soc. Vilket egentligen är fruktansvärt eftersom sambor inte är juridiskt skyldiga att betala varandras räkningar, utan det är ren djävla snällhet från hans sida som är orsaken till att jag inte gått i ekonomisk konkurs. Jag erbjöd mig att flytta, men min sambo tyckte det var en jättedum idé. Jag blev efter att ha levt på min sambo en tid, långtidssjukskriven på grund av depression. Jag mådde så dåligt av hela den situationen att jag var nära att ta livet av mig. Du har ju rätt många hälsoproblem, och jag antar att många av dem kommer det ta mer än 1 år att åtgärda. Vilket borde kunna ligga till grund för en hel- eller åtminstone deltidssjukskrivning på bestämd tid. Men dessvärre måste ni ju få soc till dess att försäkringskassan tagit beslutet. Får du en långttidssjukskrivning så har du dessutom rätt till rehab, så länge du är
sjukskriven.Själv tappade jag min sjukskrivning i DEC-08 och nu lever jag åter på min sambo. Jag har på grund av att jag inte längre är sjukskriven inte rätt till någon rehab, och jag är fortfarande inte stark nog att ge mig ut på den vanliga arbetsmarknaden. Så det känns rätt hopplöst nu. Tack och lov att min sambo har sitt jobb än så länge, även om det ser mörkt ut även för hans företag. Än så länge försöker de klara den här svackan utan att varsla anställda.Det är märkligt moderaterna pratar om att minska utanförskapet, för sedan de nya reglerna kom, så känner jag mig ännu mer utanför än vad jag någonsin har gjort. Och det känns som att de har cementerat fast mig utanför samhället, eftersom alla möjligheter som tidigare funnits att komma in på arbetsmarknaden efter att man varit sjuk nu är borta....