I vått och torrt (del 5)

Måste bara dela med mig av denna historia apropå traktorer:

Efter avslutad sexakt sade kvinnan till mannen:
- Det var inget stort instrument du har...
- Nej, men jag är inte van att spela i såhär stora salar heller...

Det är ju det jag säger, thailändska test och toaletter är da shit!

Men, Blommis..... Du ska kanske ta ett test, bara för att vara heeeeelt säker...?

Blommis, det är bra att släppa luft när det känns jobbigt...

Helgen var supermysig! Så härligt att umgås med bästisen en hel helg och bara prata och slappa. Vi drack vin, åt gott, shoppade, spelade Wii och babblade

Testade i morse, och bara ett fett minus på stickan Ringde dock B M idag och förklarade situationen. Hon sa att jag kan få komma dit och göra ett test, men att det är i princip samma test som det man tar hemma. Lär alltså inte vara någon skillnad. Hon tyckte inte jag skulle tro att det var en cysta eller ngt annat fel, utan förmodligen bara stress. Man jag har faktiskt inte varit gravidstressad denna månaden! Tvärtom, med tanke på svägeskans sons kolikanfall när vi var hos dem

Hade det bara varit tydliga minus på alla test så hade jag lätt avfärdat det som en knasmånad, men jag förstår inte varför det var svaga streck på 2 test om det inte är något... Jag har aldrig fått något streck alls på negativa test förut, det gör ju att jag undrar lite.

Jaja, kanske ska åka dit på onsdag innan jobbet i alla fall? Fast det kommer ju garanterat inte att vara något, och då känner jag mig bara dum...

Ursäkta, men vad f*n vet han?! Vad vet han om ert liv och vad ni ska prioritera eller inte?! Blir så förbannad när jag hör sådant. Läkare ska få en att må bättre - inte sämre! Det är deras förbannade jobb.

Eftersom han samtidigt ordinerar vila och jobb (dvs allt utom barn) så kan man ju undra hur han är funtad. Usch och fy! Stå på dig när det gäller sjukskrivning! Fråga om han anser att du bör ta ett heltidsjobb eller vila ryggen ett tag. Och förklara att du inte är ledig och fri som en fågel bara för att du är arbetslös, och att dagarna dessutom räknas ändå. Han ska ju se till ditt bästa och handla därefter.

*krama jättehårt och följer med och skäller på doktorn så att han fattar att en vacker Blomma måste man vara rädd om*

Lanovia, påminner om inlägg 1364, på sidan 137 i förra tråden:

"Helt rätt! Jag har också lugnat ner mig otroligt mycket. Orkar liksom inte riktigt bry mig just nu. Självklart hoppas jag att det tar sig men är heller ingen katastrof om det tar några månader till. Ni har fått mig att inse att jag inte håller på att nå Bäst före datum när det gäller att skaffa barn.
Alltså skulle det inte ta sig innan juni så är det ingen katastrof, tråkigt ja, men då är det bara att söka hjälp."

*kram och jag vet hur det känns*

GRATTIS ORE!!!! Hur har du mage att smyga in det på slutet i inlägget så där i förbifarten, helt utan smileys eller nånting?!

Slänger in ett par stycken åt dig

Ankan, min svärfar är också landskapsarkitekt! Och snart svägerskan också! Eller är det trädgårdsingenjör? *kliar mig i huvudet och undrar vad skillnaden är*

Åh, Hvidis, jag kan tänka mig hur söt du var som liten tussilago! Gulle dig

Jag vet inte om jag ska till B M imorgon och testa. Det känns meningslöst eftersom sista testet igår inte visade nånting. Känns bara löjligt att åka dit och få minus där också. Men varför spänner/ömmar det i brösten, molar i magen och bränner i halsen?? Och var f*n är indianerna?? Fast mottagningen är ju iofs på väg till jobbet, och jag kanske kan passa på att ställa lite frågor... Vad hade ni gjort?

Blommis, det har du helt rätt i... Kloker! Ore, ja det kan ju vara bra att passa på när jag har chansen att fråga och kanske få lite svar. Eller sinnesro i alla fall.

Idag har jag varit och gosat med min gudson (snart 3 år). Han är världens goaste lilla plutt, och jag blir så lycklig av honom. Jag fylls av en enorm kärlek och glädje när jag tittar på honom. Blir liksom varm i hjärtat...

Jag slogs av en tanke idag: Skulle det verkligen vara så katastrofalt om jag och min man inte skulle få egna barn? Vi har så många underbara barn (och vuxna) i vår närhet som förgyller våra liv, så skulle livet verkligen bli hemskt eller trist utan egna barn? Jag menar inte att vi ska sluta försöka, eller ta hjälp av de eventuella behandlingar som erbjuds. Men om ödet inte gör så att vi kan få egna barn, så är det kanske inte en tragedi eller stor sorg? I nuläget tror jag faktiskt hellre jag avstår än att adoptera eller inseminera med någon annans simmare om det skulle vara aktuellt. Eller så svamlar jag bara, jag vet inte...

*går och lägger mig istället*