Usch! En jäkla massa råd får man jämt vad man än gör tycker jag...oavsett om man försöker bli gravid, fostrar ett barn, blir arbetslös, bygger en altan, eller vad det nu kan röra sig om...Ibland undrar jag im jag på allvar verkar helt intelligensbefriad! 
Hallå där! vad händer HÄR egentligen????
Ska man inte kunna åka på trevlig middag en kväll utan att det händer överraskningar? Berätta berätta berätta! 
Usch, det är hemskt när man har sina deppdagar! 
Jag skulle berätta för en vän(hon som det var meningen att jag skulle starta firman med)om det här med undersökningarna och det. ja blev helt chockad själv när jag började storböla! 
Sedan fick jag så många kramar här, och då bölade jag ännu mer....
Just nu har jag bara lust att lägga NOLL energi på jobb och skit! Jag vill ju inte jobba utan vara mammaledig för bövelen!
Så, det man hoppas mest på och som är ens "mål" eller det man vill mest med livet just nu, får man liksom inte bestämma själv. Annars är man ju van att styra mot sina mål, jobba för att nå dem osv. Jag tror det gör det så jäkla jobbigt, när man bara är TVUNGEN att finna sig i hur naturen tänker spela med på ens försök...BLÄ!!!
Tänk vad bra det skulle passa att vara gravid nu! Kunde jobba där det föll sig möjligt fram till dess det inte funkar längre, och sedan vara föräldraledig och plandera företagsstarten efter den! Då har den förbaskade krisen gått över också säkert!
Just så! Hur tänker jag hantera krisen? "jag tänker amma mig igenom den"
Så lanovia, du VET att vi vet hur det känns!!!*bamsebamsekramar!*
Ninnis! Tag oss ur ovissheten: vad GÖR du???
lanovia 08 skrev 2009-03-01 21:49:58 följande:
*Vägrarocksåattgårochläggamig*
Oj! Jag råkade visst också slumra till lite!
Jasså minsann...dag 37 säger du Ninnis. Hur många dgr brukar det vara annars då?
(säger jag som är helt hit och dit så dag 37 är inte ovanligt för mig)
Lanovia: nä, jag var aldrig på provtagning i tisdags, det hanns inte med, för vi var ju hos svärisarna. Nästa mens ska jag ta blodprov, och det kommer att vara alldeles i närheten av när vi ändå ska på det där samtalet.Så, om en månad vet jag mer o vad det egentligen är vi kommer att ha för möjligheter och vad de säger.
Mest är jag helt frustrerad över att jag såklart borde söka hundra jobb, men har väldigt svårt att hitta riktig go i det, när jag ärligt mest skulle vilja något helt annat...
Det blir så himla splittrat i hela skallen och själen känner jag.
Att söka jobb kräver ju en del av en och gärna då tex att man vet lite vad man skulle vilja göra...
Nu har jag huudet och hjärtat fullt av längtan efter en hel massa saker, men alla ligger egntligen lite längre fram i tiden.
Samtidigt som man då ska upp och vara energisk och helst söka fjorton jobb om dagen.
Mest ville jag bara säga att jag verkligen förstår den där känslan att man nästan bara vaknar och redan känner sig låg. Sedan svänger det och man är full av hopp och framtidstro...
Jag är ju inte alls någon pessimist, så därför känner man sig ju nästan som en alien i sig själv när man deppar sådär.
Ja, det är sant, fast jag har egentligen aldrig gått och liksom hakat upp mig på detta med barnet, det har varit fullt upp i livet under åren ändå, mend utbildning till florist och att vara ny och få in foten jobba och ta hand om det barn jag redan har och allt annat som hänt runtomkring.
Nu hade jag gärna haft en lite lugm tid, då man VET vardagen, dvs gå till jobbet, göra det man ska och sedan hantera reten av tillvaron däremellan.
Nu är ALLT helt ovisst och alla områden i hela mitt liv kräver en massa HANDLING och att jag själv ska se till att allt blir på något bra sätt, med allt fråmnatt byga ut stugan till nytt jobb, eller starta eget och att vara med i processen runt att bli gravid.
Jag var jättepå med jobb och så ända till det där samtalet med fertilitetskliniken, då blev det helt översvämmat inuti av att det fasiken är allvar, att tiden håller på att rasa irån oss och att det inte alls går att gå runt och vänta och se som i gjort i alla åren...
Så, då tappade jag lite orken-eller rätt mycket-för att samtidigt stå och vara så himla käck med CV och fina brev i handen framför arbetsgivarna dessutom. Jag orkar inte riktigt det.
Men, om en vecka kanske jag komit igen lite mer...
Du vet, det går lite upp och bner. Detta med att vi ska till kliniken, var faktiskt lite av en chock har jag insett, trots att jag ju borde fattat att vi skulle hamna där...
Låter knasigt kanske, men det blir tom så att man börjar fundera på "men VILL jag verkligen ens HA ett till barn" och kommer på att det ju har sina fördelar med ett som dessutom börjar vara rätt stor osv. Hur knäppt är inte det då?
Hihi, ja jag sitter här utan kontroll alls känner jag...
det är väl det som blir lite dystert vissa dagar. Då är era kramar en livlina... 
Men, jag tror benhårt att det alltid finns något runt nästa vägkrök som man int ens kunde ana vad det var.
Ja, plötsligt! 
Livlinan är här! *viftar med repänden!samtidigt som kastar slängpussar*
Ore. Ja, det blev lite hastig svängning där, från "man kanske skulle gör a en gynundersökning" till typ "ja och sedan kan vi börja plocka ut ägg om det är det ni vill"
VA? och HJÄLP! och OJ! och så alla känslor däremellan.
Jag har ju en månad på mig innan vi ska dit, så det känns ändå rätt bra, men de förbannade annonserna på Platsbanken, dem har jag jäkligt svårt att koncentrera mig på...
Nej, det gör inte ont!
Fast roligare orsaker atill att sära på benen kan då åtminstone jag komma på än att man ska krypa upp i de där förbaskade gyn-stolarna. He he...
