Jag fick en redogörelse av min chef höromdagen om detta med att man blir gråtfärdig frammer vi altaret...
Han sa iaf att man är så ´inne´ i det så man blir bara fokuserad på det man gör. Han grät innan hos sin mamma, menintei kyrkan, men däremot MASSA efter, när de gick ur kyrkan, då alla spänningar släpper...
Dett är en fasa jag har har...
Jag har inget emot att det rinner tårar, eller om man blir lite rögråten på korten efter...
Min stora fasa ärr att stå där fram och grina sådär så man inte får nån luft 
Åh börja hulka och grejjer....
Tur att jag ska på tre bröllop i år, innan vårat egna, så kanske jag får "öva" lite med känslorna 
Det är skönt att höra att man inte är ensam, undra om det finns några knep? För hur man fångar stundens romantik istället för att "fulgråta" sig igenom heeeela vigseln?
Har ni några tips på lut, så släng hit de 
Ja. det kan ju vara värt ett försök! Jag har ju trots allt 7 månader på mig att sätta låtlistan på repeat!
Fler tips?
Åh, så vill jag ha det 
