Har du skrivit testamente?

Ja, jag insåg när de pratade att det faktiskt rent lagligt inte är självklart att släktingar får vårdnaden helleeeer. I princip kan vem som helst annan också lämna in anspråk om att vilja bli vårdnadshavare istället och då måste det utredas. likaså om flera släktingar säger att just de vill.Efter Tsunamikatastrofen blev det visst många sådana tvister...

Förresten tror jag vi i det här landet rent allmänt är skitdåliga på att prata med varandra om hur vi vill ha det med allt möjligt runt det faktum att vi kommer att dö. Jag har pratat rätt mycket med mina föräldrar, för jag vill absolut veta hur det vill ha det med begravningar och allt möjligt.

Gudmor/gudfar eller "faddrar" som det väl heter i Sverige har ingen som helst laglig betydelse. man tar överhuvudtaget inte på sig något som helst sådant ansvar om man säger ja till att bli fadder.

Ja, är det inte lite märkligt att vi har så himla svårt att prata om de här sakerna? Ta bara det att vi säger OM jag dör....Det är ju typ det anda vi med säkerhet vet ATT vi gör!

Får känslan när jgag tar upp det i samtal med folk att de genast tror man är en dysterkvist som bara tänker på döden...
(vilket verkligen inte är fallet)

"Bara"detta med organdonation är ju en tillräckligt viktig sak att ta reda på hur ens nära resonerar runt. Min sambo vill INTE donera organ, vilket överraskade mig lite, men då vet jag ju det iallafall!

Jo, jag tror det, men jag vet faktiskt inte när det isåfall ändrades. Det är ju olyckligt om man tror saken är ordnad för att man har faddrar, och så ligger det inte alls till så...

Har ni också klart vem som skulle ta hand om era (nu iofs rätt stora men ändå)barn?

Å herregud vad det plötsligt känns viktigt att jag själv ska leva!

Bara TANKEN på hur någon skulle berätta för min lilla pojke att han inte har någon mamma eller pappa mer, får mitt hjärta att slitas i bitar...shit! *levalevalevaleva*

Det är väl så att faddrarna skulle/ska ta ett ansvar för barnets kristna fostran, så det har ju innebörden att denne fadder ska vare ett föredöme och en ytterligare vuxen som tar del i barnets liv förutom föräldrarna. Men det är det nog inte alla som vet...Vilket gör ibland att vissa inte alls kan begripa varför kyrkan fordrar att fadderna själv är döpt.

Hihi,ja kanske inte vad du behöver tänka på när du redan deppar...MEN en superviktig sak ju!

Jag vet ju att det inte är jag själv som får bestämma vem det skulle bli, men det skadar ju inte att fundera över och prata om sånt här.

Du måste välja dina trådar med omsorg dina deppiga dagar Mulle lilla!

Tänk ut en glad sak, bara en liten, och gå du vet vart!

ja, det kan faktiskt vara riktigt livsbejakande att prata om döden tror jag...

Jag måste säga att i mitt yrke är det ingenting som berör så mycket som att få göra begravningar till något vackert för de som tar farväl! Visst, det är jättekul att göra fina brudbukettr och smycka till fest, men begravning, det kan verkligen vara så otroligt betydelsefullt, hela kontakten och ibland har jag stått i butiken med människor som bara storgråten i ens famn när man visat blommorna de beställt..

Då känner man sig som att det spelade roll att man gick till jobbet den dagen!

Ja, faktiskt! Trots att många klagar över slöseri för bara någon timme.

Man kan ju se det som "överdåd för att hedra ett helt liv" också. Så har man ju tagit avsked och skickat vidare, i de flesta kulturer, alltså med hyllningar och hedrande.

Instämmer med understrykningar! Jag säger jämt att jag tycker det är att bädda med blommor för den man älskar.
I synnerhet i de fall då det fortfarande jordfästs och graven täcks med jord där och då, då är det så fint med blomtäcket...