Min mans barn är inte accepterade !?

Jag måste säga att jag förstår din mor mycket mer än dig... Kanske beror det på att jag har en liknande situation - fast ändå inte.
Min syster lever med en man jag inte har exakt koll på hur gammal han är... oavsett - han har barn sedan ett tidigare äktenskap som nu mera är 21, 19 och 17 år gamla. Min syster är 30 btw.
Tillsammans har de sedan 2 barn.. En liten pojke på 2½ och en tjej på snart 11 månader.
(lite förinfo)
Till min poäng:
Vi bjuder aldrig någonsin med HANS barn till VÅRA familjeträffar och släktmiddagar som inte berör dem!
Självklart är de medbjudna om det är t.ex dop eller födelsedagsfirande för de små, men i övrigt så nej... De är inte en del av vår familj, även om de är en del av hans. Min syster är inte deras mamma och kommer aldrig att bli... Liksom jag aldrig kommer bli deras moster, mamma aldrig bli deras mormor osv.
Enda gången vi umgås med hans barn sedan innan är om DE bjuder hem oss till sig och något/några av barnen är där och aktivt väljer att delta (vilket de oftast inte gör utan det väljer att sitta på sina rum med sina datorer istället).

Jag kan förstå att man tar med barn som är för små för att lämna ensamma hemma några timmar, men efter det så tycker jag faktiskt inte att man måste göra det.
Som sagt, de är faktiskt inte en del av din mors familj... Hårt sagt kanske, men det är ett faktum.

Jag menar inte att vara elak eller så nu, men tror det kan vara bra att höra att det inte är något ovanligt beteende eller särskilt konstigt heller.

Vi har tidigare haft mindre barn (från 4 år) som "styvbarn" i vår familj, men dessa barn har aldrig varit en del av familjen, utan en del av min systers familj.
Jag tycker det är viktigt att göra skillnad på.
Självklart har då de små barnen varit med på olika sammankomster då de inte är stora nog att stanna hemma - det gör dock ingen skillnad i våra känslor inför barnet.
Det är inte vårt systerbarn/barnbarn osv. Det är ett faktum.
Angående att barnen skulle känna sig oönskade - Det är väll upp till deras familj att se till att de inte gör? Eller ska vi börja ta hand om alla barn som kanske känner sig oönskade helt plötsligt?
Det är klart att min syster älskar dessa barn hon levt med i flera år som sina egna - vi andra har dock ingen relation till dem över huvud taget. Det är stor skillnad.
Dessutom - om barnens mor varit död så hade det knappast varit lämpligt att komma till nästan vuxna barn (som det till stor del handlar om i denna diskutionen) och säga att "här är er nya mamma"...

Min far är omgift med en ny kvinna sedan (tror jag) 5 år tillbaka... Jag har träffat hennes barn och rent lagligt är vi styvsyskon... Betyder det att jag måste bjuda dem på bröllopet (t.ex) om jag ska bjuda längre borta släktingar som mammas kusin?
Betyder en ny persons barn helt plötsligt att jag måste ha känslor för dem? eller försöka ha en relation till dem?
Om du svarar nej på det sista kan du inte begära att någon som är styvmormor till i princip vuxna barn ska ha känslor för dem och känna att de måste bjuda dem vid familjesammankomster.

Fru PB: Jag tror du som många andra valt att läsa bitar av mina inlägg och ta till sig, men strunta i andra.
Jag skrev även att om barnen är för små att lämna hemma ska man ta med dem. Är man 9 lämnas man inte ensam hemma t.ex men är man 17 så kan man det.
Dessutom så måste man om man väljer att bli styvförälder ta sitt ansvar för att skapa en relation mellan familjerna, inte lägga det på sina föräldrar.
Vill man att ens föräldrar ska tycka om ens nästan vuxna (17 är snart vuxet) styvbarn får man faktiskt se till att bjuda hem dem och skapa en relation till "barnen" där.. INTE tvinga på barnen hemma hos någon annan som kanske bara tycker det blir jobbigt att ha dem där då de inte vet hur de ska förhålla sig till dem och inte heller då kan välja att åka om det blir jobbigt.

Nej, jag tycker att det skylls ifrån på "mamma" eller "pappa" eller "svärmor och svärfar" alldeles för mycket istället för att själv ta ansvar för att man valt att stoppa in "barn" i en konstellation vare sig de eller ens föräldrar valt.

Lennarts Fru skrev 2009-04-05 13:30:29 följande:

Ibland är det ju så att man faktiskt inte orkar oxå.. Jag har min syster och hennes änglar en timma bort med buss (ca) men inte betyder det att jag bara åker över för fika eller sådär om det är så att det är mycket med jobb... Det är krävande att umgås med människor ibland - tyvärr... Men lycka till att lösa det, ville bara ge dig en ytterligare syn på det hela, en som inte sätter dig i fokus utan din övriga familj.
Nu ska jag försvinna in i en kärleksbubbla en vecka och vara okontaktbar för alla (inkl. min kära familj)!