hur visste ni att ni hittat rätt kärlek?

Jag visste att jag hade träffat mannen i mitt liv när jag insåg att han en dag skulle bli en underbar pappa. Det är denna man jag vill leva resten av mitt liv tillsammans med. Jag kan se oss gamla tillsammans.

Vi kan sitta tillsammans i soffan och bara existrera tillsammans. Nu har vi gått igenom otroligt mycket tillsammans och vår kärlek til varandra är större än någonsin. Jag hade dock ingen magkänsla från början. Vi tog det lugnt och datade. Vi hade gemensamma vänner så det var lätt att "kolla upp" honom. hehe

Nu vet jag inte o detta ger dig ett bra svar. Men så kände jag och så visste jag.

Lycka till!

Jag visste inte alls från början.
Det var något som sakta växte fram i takt med att vi började träffas mer och mer... Från början var det att jag hade roligt med honom, kände mig trygg och kunde slappna av även från början... Sen började attraktionen växa snabbt... var från början inte särskilt imponerad av hans utseende kan jag erkänna, utan det växte fram när jag blev intresserad av hans komplicerade hjärna...
Så småningom fick jag pirr i magen så fort vi skulle träffas, pirr i magen när jag såg att sms var från honom eller om han ringde..
Det gick ju över med tiden till största delen, men fånler fortfarande när jag får ett gulligt sms av honom o får en otrolig lyckokänsla i bröstet...
Hur visste jag? Jag kan inte leva utan honom. Vi har försökt att gå isär flera gånger, men det går inte för vi saknar oss fullständigt sjuka efter varandra och blir deprimerade och apatiska båda två.. Vi behöver varandra.. Är bara lyckliga när vi har varandra (även om vi är ifrån varandra mycket så "har" vi varandra ändå)..

Det där är ju något som i allafall jag har svårt att förklara.. När jag träffade min blivande man så fann vi varandra direkt! Än i dag (7 år senare) så blir jag varm i hela kroppen när jag ser honom och jag tackar gudarna för varje dag vi har tillsammans. Vi har haft en del svårigheter att ta oss igenom som faktiskt gjorde att vi separerade en gång, men vi varken kan eller vill vara utan varandra. Tilläggas ska att min blivande och jag är väldigt olika varandra, men är man beredd att satsa trots det så går det att lösa.
För att återgå till att svara mer på frågan hur jag visste att jag hittat rätt.. Det kändes i hela kroppen!!

Jag hoppas det löser sig bröllopsblomman!!!

Jag träffade min blivande man på nätet i juni förra året. Vi tog en fika på hans balkong, sedan dess har vi inte varit ifrån varandra. Vi visste direkt att det var "vi". Han beskriver det som en tornado som svepte in över hans balkong (jag alltså)!
Vi kompleterar varandra väldigt bra, har samma intressen - helt enkelt en tvillingsjäl! Jag trodde jag hade varit kär innan jag träffade min kille, men nu i efterhand så förstår jag att det bara varit förälskelse. Jag blev golvad och sedan dess har jag dansat runt på små rosa fluffmoln! Vardagen har visserligen infunnit sig även i vårat liv, men fortfarande så gör hjärtat och magen små gjädje skutt när jag tittar honom i ögonen! Kärlek är en otroligt häftig grej med rätt person!

Jag kom på att han var en manlig version av mig själv efter 2-3 veckors bekantskap. Någon jag bara måste vara med, trodde redan jag hade det bästa ( var redan gift) men vår kärlek var så självklar att ingen av oss någongång tvekade. Inte en sekund. Det skulle bara vara vi.

Så jag skilde mig och flyttade 50 mil och vi har varit tillsammans sedan dess. Det finns liksom inte en tanke på att det inte ska vara vi. Det var liksom meningen att det skulle bli så här.

Är lika lycklig varje morgon jag vaknar och han är där bredvid.

Lycka till!

ja, jag läser och funderar på:)
ja ska iaf ge det en chans till, för jag vill inte stressa fram något. enklast vore om jag bara VISSTE eller KÄNDE som så många andra, men det gör jag inte på det där sättet. jag vet ju att ja verkligen tycker om honom och jag blir glad när jag ser honom osv. men att bo ihop skaffa barn o sånt, njjaaaaa. då blir det för stort. men samtidigt. det var en dag då ja trodde han skulle ge upp, jag blev helt förlamad...det här är inte lätt...

Enligt mig så vet man bara. kan inte förklara hur, du bara gör det. Tvekar man är det inte rätt. Eller, rätt och rätt man kan ju leva med någon och ha ett lyckligt liv utan att han/hon är "the one" men OM di hitter den personen så vet du.

Istället för att fråga dig om du vill leva hela ditt liv med honom så ställ dig frågan om du kan leva utan honom?
När man är inne i en "tråkperiod" är det svårt att känna: yes det här är han jag ska leva hela mitt liv med.
Men känner man att : ja jag kan leva utan honom så är det nog fel.

ja. och det är det jag är rädd för. för jag vill inte lämna min kille som det känns nu. jag tycker för mkt om honom. men samtidigt tär det på mig att ha tvivel och sakna den där speciella känslan som jag hoppas kunna känna. jag vet inte heller hur gamla killen (som det gick åt skogen med)kan ha påverkat min förmåga att känna. min nuvarande kille är den första på 4 år som jag känner ngt för, sen den händelsen som för mig var väldigt traumatisk.

Jag minns en av våra första nätter ihop efter ca i veckas förhållande. Jag kunde inte sova utan låg och tänkte på den underbara killen som låg brevid mig. Jag kom då ihåg en löjlig lista jag gjorde i gymnasiet, listan om min drömman. Allt från utseende, uppfostran tillpersonlighet. Det slog mig då att min blivande passar in på varenda punkt, känns som jag lika väl kunde ha önskat mig en kille med olika färg på ögonen och det hade slagit in. Jag visste alltså rätt tidigt att detta var mannen för mig, hade han friat redanm det första halvåtet så hade jag nog sagt JA. Man bara vet helt enkelt. Lycka till! :)

det är en bra tanke. saken är den att jag inbillar mig nog att ja kan leva utan vilken kille som helst...min mamma dog när ja var liten och sen dess finns det få saker som verkligen skrämmer mig, jag tänker alltid att "sålänge inte personen är död" så är det liksom OK och det går att komma över...
så svaret är att ja kan leva utan honom, men det känns som ett trist och ensamt liv, utan honom.

tack, jag hoppas oxå att det löser sig! jag vill oxå känna en orkan:) helst av allt med den här killen...

Pralinen Jessica skrev 2009-04-16 11:31:52 följande:

Jag svarar bara på själva överskriften

På frågan svarar jag lite luddigt....man bara vet, helt enkelt!

Precis som på frågan vi alla säkert har ställt när man ska föda barn: Hur vet jag att det är värkarna som startat?
Det vet man...man fattar det inte innan men när helvetet brakar löst så får man en AHA- upplevelse...okey, nu vet jag att det är värkar

För en del är partnern mr/miss Right från början, men för många är det något han/hon blir med åren. Jag tycker du ska strunta i vad du tror att man ska känna, och fokusera på det som känns bra istället.

Instämmer!

Jag håller med Celeste97 och vill tillägga att det går att grubbla sönder nästan vad som helst. Ju mer man ifrågasätter detso sannare verkar det att förhållandet inte är bra nog osv. Jag tror att ju mer tid du ägnar åt att tänka den typ av känsla du saknar desto mer kommer den hålla sig borta.

Vissa "vet" och har "magkänsla" men det kan man ju få även för personer som inte alls är bra för en i långa loppet. Jag vet en hel del väldigt passionerade förhållanden som gått upp och ned som slutligen krashlandat. Är den där blinda kärleken verkligen så mycket att eftersträva om den gör att man inte riktigt har en realistisk bild av varandra och ignorerar varningsklockor? Jag vill hellre ha en kärlek med nästintill fullgod syn som ser mig för den jag är och tycker om mig i alla fall

Jag träffade min blivande man i maj 2005. Vi hade hittat varandra på nätet och när vi sågs första gången så visste jag bara att han var mannen i mitt liv! Så känner jag fortfarande, jag är fortfarande löjligt nykär!

Jag vet att du inte ville att man skulle skriva något om magkänsla Men så var det för mig. Jag blir pirrig i magen när vi har varit ifrån varandra ett par dagar och ska träffas igen. Jag blir glad varje morgon när jag vaknar och ser att han ligger där bredvid mig i vår säng. Jag vill höra hur hans dag har varit, jag vill krama honom, säga att jag älskar honom. Och jag vet att om han skulle försvinna från mig så skulle det ta väldigt lång tid innan jag kom över honom. Min känsla säger mig att jag inte vill leva utan honom en enda dag!

Förstår att det kan vara svårt att veta ibland, speciellt om man har haft ett dåligt förhållande bakom sig. Men som någon här innan sa, fråga dig själv, kan du tänka dig att leva utan honom?

Lycka till!

Delvis handlar det om känsla, kanske mer (som nån annan skrev) om att man inte vill vara utan varann i livet än nåt annat. Klarar sig utan varann gör man väl, men känns det livet sämre så är ju det en tydligt fingervisning. Men delvis gör man ju relationen rätt tillsammans, över tid. Man behöver välja varann, inte bara en gång utan igen o igen. Jag tror inte heller man ska jämföra för mycket med hur nåt annats kändes eller skulle kunna kännas (på samma sätt som det är dumt att göra slut på en relation för en man kanske kan få), man får ta ställning till varje relation för sig.

Oj jag känner igen mig lite i det du skriver. Jag fattade inte själv att jag var kär, min mamma och mina kompisar fick berätta det för mig.

Jag hade innan jag träffade min sambo och blivande man, bara haft stormiga passioner och flirtar där jag varit mer kär i kärleken än i personen jag träffade.

Så när den här mannen kom inspatserande i mitt liv, och allt bara kändes varmt, tryggt och lugnet växte fram i mig så fattade jag ingenting. Jag vet att jag tänkte "jaja det är så skönt att vara tillsammans med honom så jag tror jag kan vara det resten av livet oavsett om jag är kär eller inte.."

Men jag insåg efter ett par år att jag nog faktiskt älskar honom, det är såna där småsaker som får mig att inse det. Som att jag alltid vill att han ska ha det så bra som möjligt. Att jag vill att han ska växa som människa, även om det skulle gå ut över mig. När han inte är med mig så tänker jag ofta "oh det här skulle M se, höra etc" eller "det här måste jag berätta för M". I hans sällskap kan jag slappna av fullständigt, och vara mig själv helt och hållet, vilket jag har otroligt svårt för annars. Plus att hjärtat slår ett par extra slag ibland när jag ser honom, som när vi en vinterdag stod ute vid havet och hans ansiktet såg ut som om det var av guld när solen smekte det.

Jag kan inte tänka mig någon annan som pappa åt mina barn. Jag är så säker på att han kommer bli världens bästa pappa, och jag känner mig trygg i att oavsett vad som händer mellan honom och mig så skulle ingen av oss använda våra framtida barn som slagpåkar. Det finns liksom bara inte...

Men jag hoppas att vi får bli gamla tillsammans, för om man ska tro folk som möter oss ute, så kommer vi nog bli ett sånt där gulligt par. Vi har varit med om att totala främlingar har talat om för oss hur goa vi verkar vara med varandra och hur mysigt vi verkar ha det tillsammans...