Livets stora och små frågor
Hej alla i tråden. Igår kom vi hem från sjukhuset med lille ?kanske-ska-han-heta-Hektor? i släptåg.
Kejsarsnittet i måndags var en väldigt intressant upplevelse. Helt sjukt kändes det att ?checka in? på avdelningen innan ingreppet, få lite värktabletter, byta om till sjukhuskläder ? för att sedan traska ner till uppvaket för att invänta att bli inrullad i operationssalen. Väl inne i operationssalen: där var det ca 10 pers som förberedde mig och all utrustning. Det allra läskigaste var nog när ryggbedövningen skulle sättas. Det gick inte helt enkelt tydligen. Narkosläkaren sa att det nog var lite trångt mellan kotorna (min sjukdom kanske) men det gick tillslut efter lite grävande. Bedövningen tog blixtsnabbt. Har aldrig opererats förut så det var spännande. Dom satte ett gigantiskt skynke över magen (självhäftande gladpack/papper) och det skynket fungerade också som ?skärm? så att vi inte skulle se ingreppet, och som skydd för operationspersonalen så att de inte skulle ?få fostervatten i skorna? som någon sa när jag frågade.
Jag märkte att de började joxa och bråka med min mage, som att de klämde väldigt hårdhänt ? så att jag riste fram och tillbaka på britsen. Fattade inte förrän efter en lång stund att de redan börjat skära. Och plötsligt var det någon liten som skrek till. Vår lille bebis bars fram bakom skynket och fick ligga på mitt bröst. Han var rätt gråblå och lät inte så bra så de nöp honom lite i ryggen så att han fick ur sig lite mer fostervatten (det är ju en av farorna med kejsarsnitt att de får problem med andningen pga av fostervatten i lungorna). Men hur gråblå han än var och hur distraherande omständigheterna än tedde sig kom kärleken på en gång. Helt självklar. Han var så lik Livia och så lik sin pappa ?
När jag var färdigsydd fick vi tillbringa ett par timmar på uppvaket tills jag kunde röra fötterna igen (och vilken klåda man fick av bedövningen/morfinet helt galet). Försökte amma lillen som mest ägnade sig åt att grymta (eller ?grunta? som de kallar det när kejsarsnittsbarn andas lite ansträngt). Men han lyckades i alla fall både äta lite och bajsa redan på uppvaket.
Han föddes 12.31. Vid 16 var vi uppe på avdelningen igen och jag fick första dosen smärtstillande efter operationen. Och vi 20-tiden samma kväll tvingades jag gå ett varv i rummet. Helt otroligt att man klarar det efter en sån stor operation ändå!
Den värsta smärtan hittills har nog varit eftervärkarna (sammandragningarna när livmodern drar ihop sig sporrad av amningen) ? riktigt elaka (värre för omföderskor tydligen). När man är ryggbedövad får sig tydligen tarmarna en körare också så det gjorde rejält ont när de skulle komma igång och börja röra på sig. Smällde som pistolskott i magen!
Såret gör däremot inte så ont som jag trodde. Stramar rejält och kliar lite och svider. Men som sagt inte som jag trodde att det skulle kännas.
?Hektor? är liten (3.5 kg 51 cm) och snäll. Sover äter bajsar. Vill helst sova PÅ någon ? inte ensam. Livia blev överförtjust. MIN! skrek hon när hon ko hem från dagis i går och såg honom ? MIN BROR. HAN HAR KOMMIT!
Vårt bredband är kajko ?har kapat en grannes uppkoppling och hinner tyvärr inte läsa ikapp eller kommentera nu. Sonen kommer snart hit och ska träffa lillebror ... Men jag vill tacka för alla hejarop och grattis!
Stor kärleksfull kram till alla!