Å jag har fortfarnde inte hunnit läsa ikapp.
men är bara tvungen att gå in här och vara ego jag med.... 
Känner mig lite hängig nu.
Det är så knäppt alltihop men igår mailade maken mig att han fått tips på lägenheter som inte var alltför dyra. läs med NY-mått mätt.
Vi bor ju skitlitet nu och visst går det, men det är också rätt jobbigt emellanåt.
jag tycker man klarar det eftersom man måste, men jag tror egentligen att maken lider mer än jag. Han har större behov av space än jag, även om han också såklart "klarar" av det hela.
iallafall hade han pratat emd en kollega som tipsat om några hus en bit längre upp (norrut) där hyrorna var ok. Han hade kolat online och det är ett äldre hus men rätt nyrenoverat. iallafall har de trägolv och skitfina fönster med MYCKET atmosär i lägenheterna.
Han var så ivrig. Så när jag kom hm igår satt vi och tittade på nätet tillsammans. han ville att vi skulle gå en rpomenad dit ocskå och spana lite på huset.
Jag vill ju också gärna flytta till ngt större! Herregud!!!
MEN mitt stora stora dilemma är att jag tycker det är för dyrt!!! 
Redan nu går vi nästan "back" varje månad. Eller snarare så går det rätt exakt jämnt upp men seda lyckas vi alltid ha en sådan där månad när "det är ngt extra". Ni vet "bara den HÄR månaden"...blablabla
Är det inte bröllop så är det en Sverigeresa, eller besök från Sverige och då vill man ju göra saker med dem, eller så är det något vi bara MÅSTE köpa till Lillksruttan eller till hemmet eller vad fan jag vet inte!?!?!? Jag tycker ärligt talat inte att vi är särksilt slösaktiga. faktiskt. Vi lever inte äverdrivet lyxigt på ngåto vis alls.
Visst, vi gör saker som man inte mÅSTE. Som att ibland gå ut och äta. Eller då och då ta hem hämtmat. Vi handlar inte kläder o leksaker på second hand utan i affärer. Vi har köpt möbler hem hit på typ Ikea och inte second hand av folk som flyttar och säljer sina grejer för 5-50 dollar styck beroende på vad det är.
Men sedan vi fick barn HAR våra utgifter gått upp rejält!
Främst är det såklart dagisavgiften som äter upp en STOR del av våra inkomster. Dessutom har hyran höjts och även vissa andra saker nu i den ekonomiska krisens spår.
Jag vet verkligen inte men vi diskuterade detta med en ökad hyresavgift för en större lägenhet igår. Jag och maken. Hn vill så gärna. han är som ett barn på julafton.
Men efter att jag sagt vad jag känner inför ekonomin så var det som om jag dragit ur proppen och luften gick ur honom. han blev skitledsen. Det märkte jag. Alllvarligt talat tror jag han blev deprimerad. och jag känner mig så HEMSK!!!! 
Som den där jävligt trista bromsen som bara hoppar in och stoppar alla planer till ett bättre liv!
FAN!!!
Jag VEt att han absolut inte tycker det är "mitt fel" eller att jag är skurken i dramat.
Han säger att han förstår och att jag ju "faktiskt har rät...egentligen..." Men att han känner sig frustrerad över att han tycker att vi faktiskt BORDE klara av att betala lite mer i hyra varje månad. Om man verkligen ser till vad vi tjänar så BORDE vi ha mer pengar kvar varje månad.
Jag kan hålla med honom där. Visst, vi BORDE ha mer över, men faktum är att vi HAR INTE DET!!!!!!!
Vart pengarna tar vägen vetefan men de finns inte där!
och när jag påpekar detta för honom känner jag mig som skurkarnas skurk som går runt och förpestar tillvaron för alla glada personer....
Äsh. det låter så fånigt det hela.
MEN saken är den att jag trodde det gått över. Vi blev väl båda rätt nere igår efter vår diskussion. Orkade liksom inte prata så mycket efter diskussionen.
Vi förstår ju varanda så himla jäva f-ing bra! De är bara det att vi BÅA ju så gärna skulle vilja ha ytterligare ett rum, MEN att jag känner att vi inte riktigt har råd.
Eller att vi SKULLE kunna ha råd om vi verkligen verkligen skärpte oss och var supersparsamma. MEN jag känner att så vill jag inte ehller leva. Att vrida på varenda öre. Att aldrig kunna gå ut och äta. Att inte kunna ta hem mat när man jobbat sent och är trött. Att inte harråd att sätta guldkant på tillvaron IBLAND. Att BARA no och äta och betala dagis. NÄE, DET VILL JAG INTE!!!!!!!!!
Men tillbaks till nuet. Sorry!
Jag kom hem nyss för att äta lunch och maken var hemma. Och då inser jag att han fortfarande är helt deppig!!!!!
Själv har jag kommit ur det. Hade iallafall. Jag har accepterat att vi måste bo jävligt trångt nu. För vi ahr helt enkelt inte råd med större bostad om vi vill kunna göra ngt annat än betala hyran och dagis. Kan kännas surt, men så är det. Take it or leave it.
Men jag inser att HAN är fortfarande helt nere. HAN hade verkligne tänkt och drömt att nu kasnke kanske kanske vi ädnå har åd med en störe bostad. han såg ljuset i tunneln.
Men så satte jag stopp. Pang!
och det gör mig jätteledsen.
Att han är så deppig. Och att jag känner mig som en skurk.
Plus att jag såklart också känner att denna trångboddhet tar en del energi för mig med. Och jag drömmer verkigen om ett extra rum!
Näe, usch! Just nu känns det lite jobbigt.
Och något ännu knasigare är att jag nästan blir lite mer ledsen över allt detta IDAG. bara för att det idag är årsdagen då allt satte igång. Jag har varit lite nostalgisk idag och tankarna har flera gånger fladdrat tillbaks till 2 juni förra året. Och på ngt vis känns det lite stort och speciellt idag. Och jag hade väl i min enfald tänkt att det kasnke gör det för maken också. Och kanske skulle vi kunna mysa lite kring detta minnet. Men som det är nu så känns det lååångt bort. Han är totalt inne i sin bostadsdepression. Vilket jag faktiskt förstår! men det känns ändå tråkigt. Lite sorgligt.
Äsch!
Men fy vilket knäppt och hoppigt inlägg och detta!
Jaja, kände mest att jag behövde skriva av mig lite tror jag....
Sorry!!!
