Livets stora och små frågor

ca 20% sa M på kliniken om chanserna vid inseminarium.
Rent praktiskt så är det faktiskt lättare för oss att dra iväg till stan och göra VUL på morgonen, är det läge så lämnar sambon sitt prov och drar vidare till jobbet och jagg är kvar och saken blir gjord, än om jag skulle göra VUL och så åka hem och gåoch trampa tills sambon komner hem 12 timmar senare och då pressa fram sex.

Våra vänner fick göra VUL och så ta en spruta och åka hem och ställa klockan på 4 olika klockslag då de skulle ha samlag. Det skulle vi inte kunna få till med mindre än att sambon tog semester och sonen fick bo hos någon annan, så det här har ändå känts som att det verkligen måste öka chanserna, inte minst för att det nu blir en kortare cykel och att vi vet när ÄL är.

Jaaa, jag kan ju påpeka att det flera ggr skitit sig bara när det varit ÄL-utslag på de förbnnade kiss-stickorna för om en man känner sig för tvungen, så kan det bli svårt...

Nähä! Jag ÄR en tant och proud of it, så det så! Tantvarningstråden är en av mina orsaker att vara på bt.
Vad jag däremot aldrigt änker bli är en kärring.

fru AM skrev 2009-06-22 10:00:33 följande:

Jo, det har jag naturligtvis gjort-även om han väl knappast är dummare än att han fattar.
Men på vår semester förra sommaren då jag visste att NU var det jätteläge och så hade han tagit ett par öl och typ domnade av eller vad fan det var, så det aldrig blev nåågot slutresultat utan bara ett enda nötande, då var jag så frustrerad att jag grinade.

Och apropå press så är det jävligt länge sedan sex bara var roligt för mid egen del, det är det bara att erkänna.
Jag tycker bara allt är ett enda meck just nu och känner inte alls någon sexlust leller romantik överhuvudtaget just vad sänghamen beträffar.

När vi väntade vår första son, hade jag en jättedeppression. Något hände med vårt sexliv där efter sonens ankomst och med amning, vaknätter och allt. Det har tagit RIKTIGT lång tid att ens vra i närheten av att börja htta varandra-eller sig själv i det igen. Det är den allra största anledningen till att jag inte velat "göra en grej" av att försöka igen med barn, då jag inser att det blir en påfrestning för samlivet-oj så spontant och naturligt allt känns...
Så jag har velat vara varsam med oss och det lilla sexliv vi ändå hittat igen.

Nu har jag fan inte ork att vara så jävla kreativ och jag vet inte allt med att DET ska vara så bra också.
När är det man ska vilja ha sex egentligen? De dagar det är ÄL-tid, ja då ska vi ju INTE ha själva för "spermierna ska i burken" som de sat på kliniken. Efter ÄL och innnan mens vet jag inte, men det känns nästan som att an inte vill var där och peta då. Särskilt nte med de där kladdiga proggarna.

Vid mens -nä tack och sedan är det käka pergotime i fe m dagar igen och så dags för nästa ÄL...jag vet inte jag. Sex bara för sex, känns inte så intressant just nu.

Jag känner mig rätt osexig.

Nä det är de inte!

Och inte kan jag stava rätt eller träffa tangenterna heller...hoppas ni fattar ändå.

Kram själv.

*gråter en skvätt*

ÅH vad bra skrivet! Precis sådär är det!

Man får inte bestämma ett skit hur det ska bli, men det är en jävla massa beslut och ansvar och saker att ta reda på och kmmma ihåg och pricka in likförbannat. Och så ska man ha något jävla ansvar för att HAN ska må bra och inte bli pressad och helst vara allmänt behaglig och älskvärd så man inte bevisar att man är ett irrationellt hormonmonster.

Jag tycker jag har bevisat mig tålmodig och stark i åratal nu,men just idag så är det bryta ihop, det känner jag i hela mig. Tårarna bara sprutar i omgångar här och det går inte ens att hejda.

Eller HUR!!!
Så tycker jag med, men så gör vi kvinnor inte. Och så säger vi inte till varandra heller för det mesta.

Vi tycker vi ska be männen SNÄLLT så de får LUST att "hjälpa till" hemma. Annars är det vårt eget fel att de inte vill-för vi är inte trevliga nog.

Vi tycker att vi ska visa att vi inte reduceras till bara mammor när vi fått barn-annars är det vårt eget fel om han tappar intresset.

Och så vidare.

När jag var deprimerad och folk undrade hur jag mådde, HUR många gånger tror du jag fick höra "jaaa, du måste ju tänka på att det här är enormt jobbigt för XXXX också"
Ja, tack, när man är deprimerad känner man sig inte direkt osm en tillgång för omgivninge och att påminnas om hur jobbigt det är för honom, gör ju inte pressen att fort bli normal mindre precis...

Så, tack för att du sa det där om eget ansvar!

Haha, ja precis.

Hhaha! Ja idag räckte det med att läsa "kram" så rann det över i ögona!
Jag ältar helt klart mer här än med min sambo, det känns dels som att han ändå inte fattar vad det är fråga om, och dels som att jag vill bespara vårt förhållande en del av det som naturligtvis är en jobbig situation redan som det är.

Han är lite sådär att om han inte vet vad han ska göra åt saken så fattar han inte att han kan bara finnas där,utan då känner HAN sig hjälplös också, vilket kan göra honom irriterad för att han inte vet vad han ska ta sig till.

För det mesta räcker det ju väldigt väl att någon bara är där och inte tycker man har blivit helt tokig.

Kängu har nog åkt för att få träffa lilla Ru.