Känner att jag måste in och skriva lite.....
Förlåt om det blir ego.
Men först en stor kram till Nenne med man. Finner inga ord och livet är så orättvist. Önskar att jag kunde klona min tokingar till barn.
Ja, vilken tråkig dag det blev här hos oss också igår.
Jag åkte till Växjö för min svenskkurs vid 10.30. Ringde vid 12 och då var allt bra. Mannen och barnen var på Byggmax och skulle sedan vidare till McDonalds. Lite senare får jag ett MMS där Malte och Max äter nuggets. Sen stänger jag av mobilen.
Vi hade en rast vid 15.15. Tog en fika men tänkte att man kanske ska kolla mobilen ändå eftersom det är maken som är hemma med barnen och då brukar det vara frågetecken ibland.
Ser ett sms där det står att han har svimmat ute och ringt mina föräldrar. Blir orolig och ringer min pappa.
Pappa tyckte att jag skulle koncentrera mig på skolan istället så därför hade han inte försökt ringa. Han hade kört maken till akuten och stannat med honom där en stund medan min mamma passade ungarna.
Jag frågade vad som hänt och det är lite oklart eftersom min man inte kommer ihåg allt. Men i det stora:
*Malte sov middag, Max tittade på tv.
*Maken passade då på att gå ut och skyffla undan lite sten där vi håller på att göra vid för lite senare skulle en lastbil med sten komma.
*Sen flimrar det framför ögonen, han svimmar och tuppar av.
*Vad som händer sen är i en dimma.
Dusch för att få väck blod, barnen, chaffören, telefonsamtal.....
Jag kommer till akuten 19.45 med min pappa och maken ser förskräcklig ut i ansiktet, som om han varit med i det värsta slagsmålet. Han undersöks, röntgar hjärnan men de finner inget ovanligt. Han är sydd på två ställen och har ett rejält svullet öga som han inte kan se med.
Nu över natten har de haft honom kopplad till en ekg-maskin.
Blodtrycket är ok liksom alla andra värden så varför det hänt vet vi inte. Maken har aldrig svimmat tidigare så detta är verkligen skrämmande.
Pratar med maken regelbundet och han mår bättre men är inte helt ok mycket pga ansiktets svullnad. Kanske får han komma hem imorgon och vad som händer sen vet jag ej.
Grät nästan konstant igår och tänkte på det som hände svärfar för nästan exakt 1 år sedan. Svärfar trillade ihop och dog, maken trillade ihop och vaknade igen........
Ja, livet är verkligen inte rättvist......men så är det och man får "gilla" läget ändå. Förhoppningsvis stärker det en och man ser på livet med andra ögon.
TACK!!!!!!!! Vickan för allt stöd igårkväll!!!
Och tack till er andra som tänker på oss!
Återkommer i veckan....