Livets stora och små frågor

pling

här trodde jag att jag kunde lita på kollegorna... men attans knas... det blev ingen after work utan istället lyckades jag få maken att komma till min jobbstad. så nu har vi utemöbler shoppade på IKEA.

och pöklistan.... ni är ju FÖR roliga... det visar sig om jag kan skriva upp mig där eller inte... gaaaaaaaaaaaaaaa

För även om maken har fokus klart för sig så har jag INTE det.. men som sagt.. jag antar att jag "borde" hoppa.... och ni är ju de första som kommer att veta svaret på den frågan...

tågjäntan - sånt kan finnas på Ica, Åhléns, H&M..... inget givet tips.. men lycka till!

Snaily - jag pratade med kollegan på ön idag.... lät som det var bättre väder där....

... och kollegorna i min regniga jobbstad bangade after work.... så nu är jag ännu mer sugen på en date på Donners imorgon.. måste bara kapa ett flygplan eller så... fniss

Tinga - grattis till huset!!

Och STORMÖTE lät fullständigt ljuvligt! SHITTANS vilket kackel det skulle bli.... *fnissar*

Telis - VILKEN pastoralidyll!!!! ååååå!!!

Ego - här har magen klappat ihop så just nu är pökande inte högst på önskelistan.... hm... (japp stressrelaterat magknas)

EA - vi köpte Äpplarö på IKEA igår och idag har fyra positionsstolar och ett bord med klaffar monterats och invigts! stiligt!

Och här konsumeras inte polaren Roger men väl kusinen Palmer - himla gott!!

vi har ett litet runt bord som vi hade på balkongen innan.. kan använda det när vi är två...

Och här kommer ett riktigt dystert inlägg...

Jag bangade ur igår. Totalt. Kvällen var riktigt mysig med god mat, god skumpa och många pussar. När det var dags att sova tände maken ljus i sovrummet - något vi brukar göra när vi är riktigt pigga på aktivitet i sänghalmen.

Men det gick inte. Jag blev bara ännu mer ambivalent, rädd och ledsen över att göra maken och delvis även mig själv besviken. Jag brukar verkligen inte gråta mer än på begravningar... men det var just vad jag gjorde... istället för att ha sex med maken... jag var ju dessutom sugen på sex.. men fick småpanik över hela missfall/magont/blödningsförvirringen och bangade.

Grubblar nu över vad jag ska göra åt detta. Det tröttsamma är ju att det bara finns en sak att göra egentligen - våga. Men om jag nu blivit en liten lort????

nääääääe det här har verkligen blivit galet ångestladdat och jag vill inte vara med. Maken är snällast på jorden, han tröstade mig och sa ärligt att han blev besviken men att han förstår att jag är rädd/allmänt anti.

Visst kan man säkert få komma till nån barnmorska eller nån annan klok person och prata. MEN den faktiska sanningen återstår - ska det bli något måste jag kroppsligen våga.....

*fegisen Vickan gömmer sig under deppmanteln och stoppar ner ett stort sugrör i vindunken*

Problemet är att jag bara på ett teoretiskt plan kan tänka mig att gå och prata med någon. Någonstans sitter ett stort fett hinder i vägen för att ta tag i det på riktigt. Kanske är det för att jag tror att jag har alla aspekter av det här problemet klart för mig ( - vilket gissningsvis inte är sant). Men mest av allt är det för att jag vet vad slutet blir - det är bara att gå hem och våga.

Och konsten att våga blir gissningsvis bara sämre med åren.

Och många personer att hålla i handen - tjaaa det har jag faktiskt.. har pratat med flera av mina nära vänner, med mamma, givetvis med maken (men det ger ju sådär mycket...) och mest av allt med er i tråden. Så händer som håller i mig och stöttar mig saknas egentligen inte.

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan jag önskar att jag TOKLÄNGTADE efter barn och kunde gå över eld för att få egna.... VARFÖR är min biologiska klocka så tyst?!?!

motsatsen till överstajlade husannonser: www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/423473 isch!!!

kram tillbaka till Telis!