Och här kommer ett riktigt dystert inlägg...
Jag bangade ur igår. Totalt. Kvällen var riktigt mysig med god mat, god skumpa och många pussar. När det var dags att sova tände maken ljus i sovrummet - något vi brukar göra när vi är riktigt pigga på aktivitet i sänghalmen.
Men det gick inte. Jag blev bara ännu mer ambivalent, rädd och ledsen över att göra maken och delvis även mig själv besviken. Jag brukar verkligen inte gråta mer än på begravningar... men det var just vad jag gjorde... istället för att ha sex med maken... jag var ju dessutom sugen på sex.. men fick småpanik över hela missfall/magont/blödningsförvirringen och bangade.
Grubblar nu över vad jag ska göra åt detta. Det tröttsamma är ju att det bara finns en sak att göra egentligen - våga. Men om jag nu blivit en liten lort????
nääääääe det här har verkligen blivit galet ångestladdat och jag vill inte vara med. Maken är snällast på jorden, han tröstade mig och sa ärligt att han blev besviken men att han förstår att jag är rädd/allmänt anti.
Visst kan man säkert få komma till nån barnmorska eller nån annan klok person och prata. MEN den faktiska sanningen återstår - ska det bli något måste jag kroppsligen våga.....
*fegisen Vickan gömmer sig under deppmanteln och stoppar ner ett stort sugrör i vindunken*