Missfall... (långt)
ville bara skriva av mig lite efter att ha haft en riktigt dålig vecka...
Jag upptäckte i mitten av mars att jag var gravid. Vi blev glada båda två förstås, eftersom vi försökt ganska länge nu. Jag fick ett missfall förra året, ungefär runt april då också...
Hursomhelst, allt var bra, den här gången hade jag en massa graviditetstecken, jag kräktes och var trött och så. Det var inte roligt, men jag kände åtminstone av den här graviditeten och det kändes som att den här gången skulle det gå vägen. Så vi beställde lite bebissaker, inga stora saker, vi började planera osv.
Så en dag fick jag ont i magen, hade haft svårt att äta och spydde upp antibiotikan jag fått mot urinvägsinfektionen jag fick under den här tiden. Så vi åkte in akut till sjukhuset, orolig som man var, men då såg dom början på någonting, den var lite mindre än den skulle vara, den hade inget hjärta men det kunde ju vara så att jag tagit fel på datumet för min senaste mens. Så vi fick en tid för återbesök för att kolla upp detta, och sen var det bara att försöka fortsätta som vanligt. Dock fanns det här en risk för missfall, och jag grät länge efter det, jag ville inte gå igenom det igen.
Men jag började inte blöda under de här två veckorna, så då trodde jag att allt var ok. Men. När vi kom tillbaka två veckor senare var fostret lika stort, men moderkakan var desto större. Vad detta innebar förstod inte jag eftersom jag då bröt ihop, totalt. Min sambo blev förkrossad, försökte trösta mig men det gick inte.
Doktorn sa inte så mycket mer till mig, utan ville illa kvickt, upplevde jag det, bli av med mig. Jag vet att hon säkert hade andra patienter, men det kändes som en så kylig behandling men sådär är det... Så vi skickades ut till ett väntrum, nu skulle jag in på skrapning under valborgmässoaftonen, två dagar efter detta akutåterbesök.
Jag visste inte ens vad en skrapning innebar, ingen sa så särskilt mycket till mig och jag var väl inte heller särskilt mottaglig för information. Jag kände mig bara helt tom. Det är inte en trevligg känsla, att veta att ens lilla början till ett barn dött inom en. Men så kom en barnmorska och skulle informera oss om operationen. Hon pratade på, jag lyssnade inte så mycket och sen när hon började prata om dropp och skrapning så började jag storgråta, hon fortsatte dock att prata om operationen, hon var helt stenkall och ville tydligen också bara bli av med oss. Jag fick läsa mig till all den där informationen senare. Sen skickades vi till en kurator, vilket till stor del blev en räddning. Hon var väldigt förstående och det var skönt att en person iallafall hade tid att lyssna och stanna upp och låta en gråta en stund och så.
Sen när jag kom in på skrapningen fick jag naturligtvis, som många andra säkert också fått göra, ligga och vänta i 4-5 timmar då jag bara låg och grät. Min sambo fick inte följa med, och telefon hade jag inte för man fick lov att låsa in sina saker. Ingen förstod väl varför jag grät som låg där, alla andra var väldigt sansade, men så vet jag inte om dom också var i samma sits.
Sen tog dom in en tjej som legat där två timmar mindre än mig först när dom väl körde igång, trots att jag hade den första tiden för operation. Då tänkte jag att nu går jag härifrån, jag skiter i detta, jag orkar inte hålla på och vänta flera timmar till. Så jag satte mig upp och sa att jag ville åka hem nu, jag ville inte vara kvar här längre. Jag tyckte otroligt synd om mig själv, det medger jag... Men det är inte roligt att ligga där i flera timmar och bara vänta och inte ha någon man känner att prata med eller söka tröst hos.
Den stackars sjuksköterskan ordnade då så dom tog in mig först sen, dock sa hon att det faktiskt var så att jag legat här längst och väntat och borde ha fått komma in först och det gick dom med på.
Själva ingreppet var snart över, och när jag väl vaknade så var jag helt inriktad på att komma till mitt skåp och ringa min sambo. Sen så sa sköterskan till mig att jag måste få en spruta först,jag förstod inte varför, de andra gjorde sig ju bara iordning och gick. Då visade det sig att jag var RH negativ, och det hade jag inte en aning om. Det var något jag hade velat fått veta, eftersom det kan innebära en del komplikationer. Nu visade det sig dock att mödravårdcentralen hade hållt koll på mig och några antikroppar hade jag inte bildat.
Det som gör mig mest arg och frustrerad är att det är så mycket man inte får veta förrän i sista sekunden. Jag beställde därför en kopia på min journal, då visade det sig att jag kan ha haft partiell mola, jag visste inte vad det var, tydligen ska man vara läkare själv och komma på och fråga om allt. Inte visste jag att detta kunde vara fråga om sk druvbörd, detta händer om två spermier befruktar ett ägg, så då blir det 3 kromosomuppsättningar. Det är ingenting som är farligt, men man ska ju vänta med att bli gravid och sen ska man komma och lämna blodprov så dom ser att all graviditetsvävnad är borta. Det hade varit trevligt att åtminstone blivit lite mer informerad, så det inte blir lika tufft att få alla nyheter på en gång...
Jag var nämligen på ett återbesök, eftersom jag haft så ont i magen efter ingreppet, då var jag lite mer sansad och så, och läkaren som gjort skrapningen var den jag pratade med då. Hon kunde ju kanske ha informerat mig, men antagligen räknade hon med att jag skulle ha blivit informerad tidigare... Men, är det så svårt att fråga: "har någon informerat dig om att du kan ha haft en mola, vi vet mer när vi analyserat det som kom ut efter skrapningen."? Jag frågade till och med om allt var ok, och hon sa jo, det är bara att försöka på nytt... Det vågar jag inte förrän jag vet vad som kommer fram när dom undersöker det där...
Så ja, livet leker inte direkt... Det togs också blodprover på om jag har något fel på sköldkörteln då jag har väldigt riklig mens och sen kan den vara ganska oregelbunden också, det här TSH värdet ska dom kolla på mig nu så får jag se. Mycket information man får vänta på, men det här fick jag åtminstone veta. Jag önskar bara att folk inom vården inte tar allt för givet liksom, att man ska haja från en liten vink vad som kan vara fel...
Jag gissar att man vill ha någonting att skylla på också, men mest lägger jag skulden på mig själv. I början ville jag inte träffa någon vi kände, jag vände ner alla fotografier på släkten som vi hade i lägenheten, främst på våra syskonbarn. Jag ville inte höra eller prata om det, det var så smärtsamt att man nu gått miste om upplevelsen att få barn. Alla bara säger att nästa gång så. Saken är bara en att jag itne vill tänka på nästa gång för tillfället, för just nu skulle jag inte klara ytterligare ett missfall. Jag vet ju att det finns människor därute som tagit sig igenom en massa missfall i sina liv, jag vet inte hur dom gör det men dom måste vara otroligt starka och så... Själv är jag svag, jag sjunker liksom ner i ett svart hål och just nu känns det inte som att man någonsin kommer ta sig upp.
Sen är det jobbigt när alla runt omkring en bara pushar och säger att man ska rycka upp sig, som att det inte var någonting. Ibland känns det som att det inte alls är ok att vara ledsen över det här, man ska liksom komma tillbaka med en gång och vara som vanligt. Och det går ju bara inte. Då blir det som en press, och jag kan inte ta den ovanpå allt detta... Dom som är mest förstående, är mina arbetskamrater, som säger att jag ska ta tid på mig att sörja och komma tillbaka när jag känner mig redo. Alla andra, främst min närmaste familj, pratar om folk dom känner som fått flera missfall, folk som får sena missfall där det är en "riktig" bebis... Dom förringar det hela, med kommentarer som att det var så tidigt, det är ju sån stor chans, du kanske får flera missfall men i slutändan så. Och jag hajar, det skulle svida och kanske vara mer smärtsamt om det var ett foster och det var nära vecka 40 när man är än mer inställd.
Men bara för att det var litet och inte var medvetet än, betyder inte att jag inte älskade tanken på vad det kunde ha blivit... Det betyder inte att man inte sörjer, att man inte blir ledsen. Det känns som att folk försöker ta bort ens rätt att vara ledsen när dom säger så, och när dom säger att det nog blir nästa gång, eller att det kanske blir fler missfall men i slutändan ska det nog bli någonting, då blir det inte tröst för mig. Det blir ett skräckscenario. Jag klarar inte fler gånger, jag vet just nu inte ens om jag vill försöka igen... Dom menar säkert väl, men allt det där är sånt jag inte vill höra just nu, jag klarar inte det...
Jag är så hemskt olycklig och man känner sig så misslyckad, det spelar ingen roll hur mycket min sambo säger att det inte var mitt fel, att det inte alls var ett misslyckande eller att jag är världens bästa och en dag så kommer vi bli föräldrar. Det känns ändå som att jag misslyckats någonstans på vägen, det kanske är en naturlig känsla. Jag har dock en jäkla tur att ha en så fin människa som min sambo som stöttar mig... Vi hade problem under förra missfallet, men denna gång var han med mig, till 100% och det kändes jätteskönt...
Sen är jag rädd för att träffa min bror och hans fru så det har jag undvikit, för förra gången jag fick missfall så stod hon och hånflinade åt mig, ja hon hade i alla fall ett brett leende på läpparna, när hon frågade mig om jag mådde bra efter missfallet. Å andra sidan är människan när det gäller det sociala en katastrof, hon är helt bakom flötet när det gäller att interagera med andra människor, men det gjorde ont. En vecka efter att jag fått missfallet, och sådär väljer hon att bemöta mig...
Hon är inte en särskilt snäll människa i övrigt och hon är duktig på att trampa på folk, så en del av mig tror att hon var ganska nöjd med situationen, för hon har nyligen fött en liten gullig kille, min brorson, och då får hon känna sig som den bättre människan gissar jag...
Ville bara skriva av mig lite... gissar att det kanske finns flera här som gått igenom värre saker men ja... Jag är så ledsen att jag ibland inte står ut... Jag har kuratorkontakt och psykologkontakt men... Jag vet inte. Livet går väl vidare, så småningom. Just nu är det bara så jäkla tufft och ledsamt...