I vått och torrt och stiltje och orkan

Men AJE!
Nu slog jag smalbenet så det började blöda.

Så nu gör det ONT också!

Om jag går ut nu, tror ni himlen trillar ner i skallen på mig då, eller tror ni vår Herre nöjer sig med ett träd?

Jag duschade just innan jag slog i benet.
Det var för att liksom skölja av mig allt.

Det överföll visst igen alldeles vid bordshörnet...

Ninnis, nu skiter kag i den här dagen och kommer och sätter migi en solstol brevid dig.

Hrela brevlådan var proppad med post idag. Särskilt med ett jobbigt brev...

..TVÅ rediga ökenjobb som jag är anvisad att söka för att inte förlora min ersättning. Det är så att säga inte en slump att de butikerna ALLTID har annons ute...
Nu måste jag lägga tid på att söka dem och sedan hoppas jag inte får dem...eller, det får jag nog inte, för det ena skulle man kunna jobba till 19 varje dag och det kan jag inte för vår sons fritids stänger kl 18 och min man jobbar TYVÄRR till kl 21.30.

Jag har hunnit sitta i evigheskö både med a-kassan och F-kassan igen nu på em.
Lika bra att ta all skit samma djävulska dag.

Lika så bra att jag har indianerna här också och myror och allt.
När allt det är avklarat, då blir det sol och ljusa tider för hela sköna slanten eller hur? VISST tror ni att det bir så för mig?

Gärna kan han Richard från postkodmiljonären få ringa också!

Jag vet faktiskt inte...jag får väl berätta mycket om mitt BARN i brevet och att vi bor lååångt bort...det skrämmer nog kanske?

Vad spännande med intervju! Vad är det för jobb???

Hmmmm...ja det är nog...
...avskräckande!

NU börjar Barnmorskorna!!!

Vet du vad, när jag var sådär 26-29 var jag inte alls säker på att jag ens skulle vilja ha barn och kunde mycket väl se en framtid utan bebisar.
Jag är inte en av dem som blir helt kollrig av småbarn och jag är inte mer barnkär än människokär i störtsta allmänhet.

DÄREMOT var jag otroligt noga med att kolla av min sambos inställning vad gällde barn och längtan och ffa vad han skulle vilja om jag skulle "råka" bli gravid.
detta delvis för att jag visste att jag aldrig skulle vilja göra en abort.

När jag var helt säker på att vi var på samma plan så var jag lugn i att "blir det så blir det och det är väl knappast gjort i en hast"

Det hade jag ju rätt i.

Vi pratade igår om att vi verkligen INTE räknade dagar, eller hade koll på hur många "försök" vi gjort, vi undrade inte, oroade oss inte, och faktiskt så längtade jag inte heller vad jag kan komma ihåg.

Dagen då jag testade var så här års och det var STEKHETT ute. Jag satt i en stol på altanen med markisen ute för att inte svimma av och bara stirrade framför mig hela dan. Helt full och tom samtidigt. Inte glad, inte ledsen. Bara full av INSIKT på något sätt. Att NU blir det något annat här, och det är bara att åka med på resan, för detta är verkligen inget jag har koll på.

Jag läste allt jag hittade i början om hur stort fostret var i den och den veckan, men alla förlossningsgrejor, det var jag helt fjärmad ifrån ända framemot att det började bli mer verkligt att den delen faktiskt skulle komma också. DÅ lusläste jag allt för att förbereda mig på vad som väntade.

NU tycker jag att det är så BALLT att se hur starka vi är och jag minns ju så VÄL när jagser allting och så är det så slående hur OLIKA allas förlossningar är. Och så är det så jäkla kul att se alla papporna!

Jag ahde velat se min sambo på film såhär efteråt, för honom hade jag inte mycket koll på i vissa skeden

Ojsan, vad långt det blev...

Du får berätta mer om detta när du kommer hemdå!

en vecka säger du...

...inser du överhuvudtaget hur många sidor du kommer ligga efter i både den här och tanttråden!

Ha en underbar och fantastisk resa!!!!!

Ja Lanovia, spar lite på förlossningarna du.
de första veckorna är så kopiöst fulla av denna BÖRJAN som nu är källan tlill så mycket undran och saker man plötsligtf MÅSTE veta NU, nervös glädje, glad dglädje och en del ängslan. Lite hemlighetsmakeri för många och alla andra tusen tankar. Planering och förhoppningar.

Ja, jag själv var nog mest helt tagen, fast alldeles stilla i den där jätteinsiktskänslan.
Det var så konstigt att sitta med ett så ENORMT besked och ändå bara se ut som vanligt och känna sig bara som att man borde väl få mens snart. Alltså också som vanligt.
Sambon hade jobbat natt så han sov hela dgen minns jag och jag kunde ju inte berätta för någon ANNAN före hnom tyckte jag. Så jag bara satt i värmen och förökte leva in och känna in innebördenav det där blå strecket.

Jag har nog ännu inte lyckats omfatta det med mitt förstånd, så här 8 år senare. Det ÄR livets mirakel, och dem förstår man inte, så man får bara leva dem. Det är häftigt, underbart och fullständigt hjärtslitande!

Näääää! Det är ju det som är så bra att det INTE är tycker jag!

det är liksom ur BARNMORSKORNAS synvinkel man får se och följa hur deras arbetsdag se ut. Jag tycker det är helt brutalt vad duktiga de är! Där ligger någon med värsta krystvärkarnaoch henne hejjar de på, någon pappa håller på att kolavippa så honom säger de åt att lägga sig på golvet..:-
Någon är inne för att kollla an liten blödning eller är rädd för sjukhus så de gör studiebesök innan.
En har fött tre ungar förut och är jätterutinerad och lugn osv osv. Det är så COOOOOOLT hur olika och individuela förlossningar är!