I vått och torrt och stiltje och orkan
*kramar Blommis & Lanovia tillbaks*
Jag känner att detta har tagit en oproportionerligt stor del av min energi och tankeverksamhet. Jag har försökt intala mig att denna sista lilla bit som saknas i mitt liv inte får överskugga allt det fina som jag faktiskt har. Tyvärr inser jag att det är precis det som har hänt. Jag vet inte hur jag ska förmå mig till att känna glädje över nuet och det jag har, men jag inser att jag MÅSTE lyckas med det. Som det är nu går jag runt på "halvfart" och är lättirriterad och inte det glada, sprudlande jag som jag brukar vara. Så blir jag förbannad på mig själv för att jag är så fånig och pessimistisk och dessutom "drar ner" makens humör och glädje. Han är fantastiskt stöttande, förstående och tröstande, men hur kul kan det vara att leva med en negativ suris?
Det kan som sagt hända att Pergon förstärker detta så att det känns värre nu än det egentligen är, men jag FÅR inte låta det påverka mig så mycket. Om vi nu lyckas få plus om ett tag kommer jag känna att jag var negativ och deppig helt i onödan, det är ju ganska meningslöst.
Vet inte vad jag vill säga med detta egentligen, mer än att jag förstår precis vad Lanovia & Blommis säger, och att jag har insett att jag MÅSTE rycka upp mig och ta kontroll över mina tankebanor och min inställning. Tror jag ska prata med min kloka mamma igen...
