Vi hade tvåan, både vi och prästen tyckte att det alternativet var vackrast. Jag läste på svenska och min man på tyska. Jag hade skrivit upp löftet på ett fiffigt ställe på armen och bara vetskapen om att texten fanns där gjorde att jag inte behövde den. Min man kom av sig, men fick hjälp med att komma på rätt spår igen.
Kjell Präst skrev 2009-07-08 09:54:58 följande:
Jag uttryckte mig nog otydligt, jag visar förstås fram båda alternativen men gör klart att i den första varianten läser man efter prästen, i den andra läser man själv, enligt instruktionerna i handboken.