Vad gör jag nu?? (långt)
Hm, en stor del av din besvikelse här gissar jag ligger i att du känner att han inte sätter värde på och vill prioritera tid och utrymme för ER TVÅ att verkligen rå om varandra. Alltså att detta inte känns så viktigt för honom och därmed känner DU dig inte så viktig för honom heller.
Så har jag känt ibland och det har varit långa och förskräckligt jobbiga diskussioner och samtal innan man nått fram. Fy vad jobbigt det är!
GLÖM inte hur mycket du har i kroppen av hormoner och så nu också. Om han inte fattat vidden av det och att du är i en fas av livet där du verkligen behöver känna att ni fnns där för varandra, så måste han göras medveten om det.
För mig är det så att jag vanligtvis är mycket av redig och rejäl och duktig, utan större förväntningar på en massa omantik eller stort behov av uppmärksamhet. Det har då flera ggr blivit så att NÄR jag har behov så fattar han inte det FST jag säger det rakt ut... 
När man bär på ett barn, så är det rätt logiskt att man behöver känna att man har koll, både på trygghetsfaktorer som att man vill "boa" och sådant, men absolut att pappan i sammanhanget finns där, går att lita på och att han vill vara hos en.
Jag förstår att det känns trist och jag hoppas ni lyckas prata ihop er ocg nå fram med vad det är ni har för behov.
(min sambo blir otroligt fokuserad på rent ekonomiska saker när det gäller just barn, familj och så, att han kanske ännu mer behövs för en kram, det kan han helt missa. )
*KRAAAAM*
